Tidigare: - Åh, ja! Sa Edvin och man såg att han lyste upp.
- Vi kan väl ordna en tre-rätters middag för dem? Frågade jag.
- Ja, men jag kan inte laga mat, sa han med lite besviken röst.
- Du kan vara min assistent, sa jag och såg att han blev gladare.
Codys perspektiv:
När vi släppt av Sum utanför hennes hus tog jag upp min mobil och twittrade att nu var första steget till ”angel” klar och om en månad skulle den ha premiär. När Tom svängt in på bilgården öppnade han min dörr också men jag sa att jag kunde göra det själv, tycker det är lite divigt och egoistiskt. Jag gick på vår gångväg upp till huset som låg lite undanskymt av några träd som var influgna från Europa. Jag tycker det var lite för mycket, men pappa gillar den stilen som träden ger.
När jag kom in genom dörren såg jag att det hängde alldeles för många jackor för att vara vår familj. När jag kom till baksidan såg jag att vi hade fått gäster, jag kände inte igen dem, så troligtvis var de från mammas jobb eller något.
- Hejsan! Sa jag och fick skaka deras händer. Den ena kvinnan var kort med mörkt hår och använde nog alldeles för mycket parfym, den andra kvinnan var pinnsmal med blont hår i hästsvans och den tredje var en man vid namn Andy och såg ut att vara i 40 årsåldern med kalt huvud.
- Vad kul att du hann komma hem innan våra nya grannar gick hem, sa mamma och jag tittade på deras nästan uppätna mat.
Vänta här lite, två kvinnor och en man i samma åldrar, han har slagit till på stort…
- Ja, det tycker jag med, jag sätter där borta, sa jag och försökte låta så trevlig som möjligt.
- Javisst, vi har hört så mycket om dig, sa den korta mörkhåriga kvinnan som hette Rachel.
- Du är en sann liten gentleman du, sa Andy och log.
- Vad är det för mat? Frågade jag och tittade lite skumt på den stora grytan.
- Det är köttsoppa med grönsaker, sa mamma och hällde upp åt mig.
- Den var utsökt, sa den smala kvinnan som hette Miranda.
- Vad jobbar ni med då? Frågade jag av artighetsskäl.
- Jag jobbar inom data, sa Andy.
- Jag arbetar hos dem som kokerska och städpersonal, sa Rachel och log.
- Och jag är filmproducent, sa Miranda.
När hon sa filmproducent stannade jag upp, vänta lite, jag känner igen henne nu. Hon har varit med och skapat typ alla världens bästa filmer! Tänk om jag, Cody Simpson skulle kunna få vara med i en storfilm.
- Vad kul, när flyttade ni hit? Frågade jag.
- Igår faktiskt, sa Rachel.
- Trivs ni? Jag kände mig som en vuxen när jag frågade alla frågor, men om jag ska bli omtyckt måste jag lägga på min stora nyfikenhet.
- Vi har inte hunnit känna efter än, men än så länge känns det riktigt bra, sa Miranda.
Jag log och under middagen, eller ja det var bara jag som åt, men de andra stannade kvar satt vi och pratade lite allmänt. Efter middagen ringde Campbell och frågade om jag skulle med dem och gå ut och äta. Jag svarade ja, men inte för att äta utan för att ha skoj.
Mina kompisar plingade på efter en kvart, när jag öppnade var ingen där men efter några sekunder hoppade de fram och skrek ”HEJ!”.
- Hej på er! Sa jag.
- Tja bro, sa de och vi dunkade varandra i ryggen.
- Vart ska vi? Frågade jag efter jag skrikigt till familjen att jag drar.
- Först ska vi käka på pizzerian och sen vet inte, sa Campbell.
- Okej men jag har redan ätit, sa jag.
När vi kom fram till pizzerian beställde alla en varsin pizza förutom jag som tog en cola. Vi satte oss vid ett bord långt in i rummet, allt för att vi inte skulle bli igenkända. När vi slagit oss ner började vi snacka lite om vardags grejer, sådant som kompisar brukar snacka om på en halvtom pizzeria.
Efter middagen kände servitrisen igen mig och ville ta ett kort. Hon höll om mig och efter kortet såg fler att jag var där och ställde sig på en kö. Efter några minuter hade jag tagit kort, skrivit autografer och svarat på en och en annan fråga. När vi skulle gå ut ur pizzerian hade någon tydligen tipsat om att vi var här för det stod ett antal tjejer och paparazzis utanför. Vi fick helt enkelt springa därifrån, efter en kvarts jagande hade alla förföljare irrat bort sig från oss.
- Förresten, vart är vi? Frågade Lucas, en av mina kompisar om var ett år äldre än mig.
- Jag tror vi är på östra sida om mitt husområde, svarade jag och tittade mig omkring.
- Kan vi inte busa lite? Sa Campbell och log.
- Ja! Hördes det från alla som var med.
- Vart ska vi gå då? Frågade jag.
- Vi kan väl gå åt höger, ingenaning om vart vi kommer, men det är ju kul! Sa Campbell och började gå när han såg att vi höll med honom.
Det första huset la vi en lapp i brevlådan om att det fanns spöken och andar i deras hus. I det andra busoffer-huset lade vi grus i deras brevlåda och skrev hej på deras tidning. Vi hade jättekul och alla skrattade och stojade hela tiden.
Vi hade gått ett tag utan att busa, vi bestämde oss för att göra ett tredje.
- Ska vi knacka på och sedan springa därifrån på det huset därborta? Frågade Campbell.
Han pekade på ett hus jag kände igen, det var Summers.
Summers perspektiv:
Klockan var runt 8 på kvällen när jag hörde en knackning på dörren, Edvin hörde inte, så jag fick öppna. När jag öppnade var det ingen där, men jag hörde att några sprang därifrån, några som busar tänkte jag. Jag stängde dörren och började gå uppför trappan medans jag funderade på vilka det hade kunnat vara. Men jag hann inte längre förens det knackade på dörren igen. Jag fick gå ner och öppna och som jag förmodade så var det inga där. Jag kom på att jag själv kunde busa med dem så jag smög ut och satte mig vid vår buske precis utanför dörren. Efter några sekunder hör jag några röster.
- Grabbar, ska vi knacka på en gång till? Hördes det från vägen.
- Ja kom! Sa någon och jag hörde fötter som började sätta kurs mot mitt hus.
När de var tillräckligt nära så jag kunde höra hur många de var bestämde jag mig för att hoppa fram.
- BUU! Skrek jag och hoppade upp från mitt gömställe.
- AHH! Skrek de flesta och sedan började de skratta. Jag kände igen ett ansikte från grabbgänget. Det var Codys.
Codys perspektiv:
Jag hoppas inte Sum blev sur eller arg när vi busade med henne så många gånger, men eftersom hon skrämde oss var det antagligen okej. Jag såg att hon stannade upp och tittade på mig när hon insåg att det var jag som stod där i svart skinnjacka och blåa byxor.
- Har ni kul eller? Frågade hon.
- Ja, jätte! Svarade Campbell.
- Bra, för jag tänker ge igen och speciellt på dig Cody för du visste att jag bodde här, sa hon och skrattade.
- Vad rädd jag blir! Svarade jag och låtsades vara rädd medans jag skrattade.
- Det borde du vara… sa hon och såg ondskefull ut på blicken men kunde inte hålla sig för skratt. Hon såg djupt in i mina ögon och jag kände att hela min kropp fick stötar, vad händer med mig?
Ja, vad är det som händer med Cody…? Det står nedskrivet i del 15, så fortsätt att läsa min novell :D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar