My angel - del 31

Tidigare: - Vad tycker du? Frågade Sum.

- Jag tycker vi tackar ja, jag menar detta är ju en stor möjlighet för oss båda, hur tycker du? Frågade jag snällt.

- Jag hade samma tanke, sa Sum och log.

Vi gick tillbaka till Miranda för att berätta om beskedet, när vi sa det sken hon upp.

- Vad roligt! Sa hon.

- Men vi ska gå nu, hej då! Sa jag och vi började gå.

- Vänta! Glömde jag berätta att det kommer bli en stor biofilm över hela världen? Sa Miranda och log busigt.

Summers perspektiv:

När jag och Cody satt i bilen på väg hem från inspelningen var det enda ämnet filmen. Vi drömde oss bort och längtade, det skulle bli så grymt häftigt och kul. Tänk, Summer Winter på röda mattan, och att det skulle bli en biofilm som skulle gå över hela världen, ja det var bara helt otroligt.

Efter en halvtimme svängde hans chaufför in på min uppfart, alla lampor var släckta. Det var lite konstigt eftersom de inte skulle göra något idag. Jag skulle precis ta upp min mobil och kolla om de hade skickat ett sms men då kom jag på att min mobil hade varit urladdat sedan 2 timmar tillbaka. Även om det var skumt sa jag hej då till Cody som tydligen skulle träffa sina kompisar och gick uppför trappan till vårt dystra hus. Jag tog tag i vårt silverfärgade handtag och tryckte ner det, men det var låst. Mina fotsteg gick till sidan av huset där vi gömde några extranycklar och gick sedan tillbaka till dörren för att låsa upp. När jag kom in slängde jag jackan på bänken i hallen och vandrade med lätta steg över trägolvet.

- Hallå! Är det någon hemma? Ropade jag, men jag fick inget svar. Jag gick och tände i huset och när jag kom in i köket hittade jag en lapp på köksbordet.

Hej Sum!

Du svarade inte i din mobil så vi antog att den var avstängd eller urladdad. Men ring oss så fort som möjligt när du ser detta, det är mycket viktigt! Kram mamma och pappa.

Mina tankar försökte klura ut varför det var så viktigt att jag skulle ringa dem medans jag hämtade familjens extramobil i ett av köksskåpen. Jag höll in startknappen och skärmen började lysa. När den var uppstartad ringde jag till mamma medans jag började gå till hallen. Efter en signal hörde jag mammas röst, men det var något som var fel. Den lät inte så glad som den brukar, utan den lät rädd.

- Hej Sum! Sa mamma kort, först undrade jag hur hon kunde veta att det var jag, men sedan kom ja på att hon troligtvis hade sett mitt nummer på skärmen och känt igen det.   

- Hej! Vad var det som var så viktigt? Frågade jag lite förvirrat och osäkert.

- Jo, det gäller Edvin, sa mamma med darrande röst. Mitt hjärta nästan stannade när hon nämnde Edvin, tänk om han har råkat ut för något hemskt!

- Han.. Nej vi vet inte riktigt, men jag och pappa tror att han har blivit kidnappad, sa mamma och hennes röst var gråtfärdig.

- Vavava…?!!  Jag blev nästan stum, att min lillebror, nej hur kunde det gå till?

- Men varför tror ni det? Frågade jag osäkert.

- Han, han var ute och lekte med några kompisar och så lekte de kurragömma i skogen, när Lucas hade hittat alla förutom Edvin trodde dem att han hade gått hem, men nu har ingen sett honom på över två timmar och hans kompisar är också ute och letar med deras föräldrar. Om vi inte hittar honom inom en halvtimme så ringer pappa polisen. Sa mamma och brast nästan ut i gråt.

- Var är pappa? Frågade jag.

- Han tog den svarta bilen och kör västerut, sa mamma lugnt.

- Vart kan jag leta någonstans? Frågade jag bestämt.

- Du kan gå runt i grannskapet och fråga om någon sett honom, vi hörs vi mobilerna, vi ses, sa mamma och lade på efter jag sagt hejdå.

Nu tog jag direkt på mig mina skor och min jacka, sen gick jag ut i den lite kyliga luften och började med våra närmaste grannar.

Efter en kvart av knackningar hade jag ett gammalt par som troligtvis sett honom. Dem berättade att när de var ute och rastade hunden hörde de ett skrik långt borta, men det var för långt bort för att de skulle kunna kolla vad det var.

Men nu hade jag i alla fall någonting, tänkte jag och kände mig lite stolt i denna hemska händelse.

Nästa hus jag skulle knacka på kände jag väl igen, det var Codys.

Codys perspektiv:

När jag hade kommit hem hade Campbell, Jake och Josh kommit över, det var så länge sedan vi sågs tyckte jag. Alla var sig precis lika, ingen hade ändrat på sig förutom Jake som hade gjort slut med sin tjej. Fast det tyckte jag bara var bra eftersom hon inte passade honom enligt mig.

Efter en halvtimme ringde det på dörren, jag och grabbarna rusade dit för att skrämma den som stod bakom.

Jag skrek att den får komma in för att då skulle vår lilla plan fungera. ”Planen” var att vi fyra skulle stå bakom vägen i skelettmasker och hoppa fram.

- AA!!! Skrek vi och hoppade fram, jag hann inte uppfatta vem det var för att jag stod sist och personen sjönk ned på väggen. Jag gick fram till den och kände igen jackan, det var Sums. Mitt ansikte gjorde en chockad min till Campbell, Jake och Josh och därefter mötte jag Sums blick som precis kollade upp. Jag sträckte fram handen så hon kunde resa sig, hennes ögon var tårfyllda.

- Hm, tack för att ni skrämde mig, det var ju kul, sa Sum och försökte skämta, men hon misslyckades.

- Förlåt, men vad har hänt? Frågade jag osäkert och såg in i hennes klarblåa ögon.

- Det, det är Edvin, han är försvunnen, sa Sum och darrade på rösten.

Jag kunde inte få fram något ord, för jag visste inte vad jag skulle säga utan jag kramade henne. Hennes armar slöts sig om mina.

- Oj Sum… Vi kan hjälpa till att leta, sa Jake förstående är hon hade berättat hur det låg till.

- Om ni vill så uppskattar jag er hjälp, sa Sum snällt.

- Såklart! Lite spänning är bara bra, och med vår hjälp kommer du hitta honom på nolltid, sa Campbell och reste sig upp och log.

Vi följde med henne till hallen för att klä på oss, vi bestämde oss för att dela upp oss. Jag och Sum i en grupp och Campbell, Jake och Josh i en, när vi kom ut i den friska och klara luften kom vi fram till att jag och Sum ska fortsätta österut medans de andra norrut. Den första familjen vi knackade på hos kände jag väl igen, jag och min familj umgicks ofta med dem. Men tyvärr visste dem inget så vi fortsatte vidare, besvikna.

Summers perspektiv:

När vi hade knackat på hos hans grannar ringde min mobil, det var mamma.

- Mamma, har ni något nytt? Frågade jag oroligt.

- Nej inte mycket, men vi ringer polisen nu så kan dem genomsöka ordentligt, sa mamma bestämt och suckande.

- Okej, men Cody och hans kompisar letar också nu, sa jag.

- Vad bra, vi hörs gumman, sa mamma och lade på.

- De ringer polisen nu, sa jag till Cody.

- Okej, nu ska du se att dem kommer hitta honom, sa han lugnt och lade sin arm runt min rygg.

- Aa, hoppas det, sa jag och min röst tonade ut och min blick tittade upp i himlen. Det var helt stjärnklart ute och månen var full, gruset som låg på asfalten knastrade under våra skor och allt var tyst och lugnt, inte ett spår av Edvin.

Efter en halvtimme ringde Codys mobil, det var Josh. Han sa att de hade hittat ett barn medvetslös i skogskanten, ungefär 1,5 kilometer från där vi var…

Japp, då var del 31 slut, nästa del får ni om någon dag eller två ;).  Anledningen till att jag inte skrivit något under de här närmaste dagarna är för att jag varit datorfri hos min farmor och farfar. Men nu e jag tillbaks :D.