Tidigare: Jag kunde först inte tro mina ögon! Cody kysste en annan tjej mitt framför mina ögon! Jag kan bara stå och stirra, vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag känner hur Ryans hand kramar min och jag rycker genast bort den som om jag bränt mig. Ingen säger eller gör något, alla fyra bara står vi där och stirrar dumt på varandra.
Summers perspektiv:
Både jag och Cody vände oss om och gick därifrån åt varsitt håll. Jag var så arg, min ilska kunde inte hejdas så jag blev tvungen att be om ursäkt till taxichauffören om min hårda ton. Medans jag åkte och susade förbi alla husen ringde jag Ash.
- Hej det är Ash! Hördes en glad men ansträngd röst från andra sidan luren, i bakgrunden hördes musik och hon verkade ha svårt att höra.
- Det är jag, Sum, jag lämnar festen nu, sa jag högt så att hon kunde höra.
- Va varför? Jag och Sarah har askul, du måste vara med, Codys kompisar är jätteroliga, sa Ash förvånat och började sedan skratta.
- Nej… Jag, jag tar det imorgon, hejdå, ha det så kul! Sa jag långsamt.
- Okej då, det är ditt val, hejdå! Sa Ash och lade på luren. När jag lagt ner min mobil i väskan tittade jag på sätet bredvid mig, där låg en iPhone 5. Skalet var lila med två autografer på, en var från Cody och en från Justin Bieber. Mina tankar stoppades plötsligt, tänk om den var min, min kära lilla ägodel som var borta.
- Ursäkta chauffören, vems är den här? Frågade jag och höll upp mobilen.
- Det vet jag inte, men tjejen som åkte i denna taxi innan dig har nog glömt den, sa chauffören fundersamt.
- Hur såg hon ut? Frågade jag hoppfullt.
- Hmm…Hon var blond och i samma ålder som dig, sa han.
Jag nickade åt honom och tittade ner på mobilen. Den måste vara min, jag menar, vilka har ett skal signerat av Cody och Justin? Jag tryckte på hemknappen så att skärmen började lysa, det var en bild på Brook. Mina ögon blev större och större ju mer jag närmade mig skärmen. Hoppas innerligt att hon inte har en kod till den, tänkte jag medans jag drog pilen åt sidan. Till min glädje hade hon inte det och jag kunde klicka mig in på allt för att försäkra mig om att den var min. Efter tjugo minuter stannade taxin vid mitt hus och jag lämnade lite dricks åt honom.
Jag hade precis fixat klart min iPhone så den blev som förut när mamma knackade på dörren till mitt rum. Hon öppnade dörren och gick långsamt in. Mina tankar beslutade för att berätta lite kortfattat om varför jag kom hem tidigare, när jag var klar mötte jag min mammas kram. Hon sa att allt skulle ordna sig, men jag hade redan förlorat nästan all tillit på honom.
Codys perspektiv:
När jag kom hem smällde jag igen ytterdörren med en smäll, just nu var jag arg. Jag skulle aldrig ha gått dit, det blev bara massa problem, tur att inga paparazzis följde efter.
När jag lade mig i sängen knackade pappa på dörren, han öppnade den sakta och gick med tunga steg in till mitt rum. Han frågade varför jag hade lämnat festen tidigare och varför jag inte sa det. Jag beslöt mig för att berätta allt lite kortfattat, han tyckte jag skulle ringa henne imorgon, men det ville jag inte. Inte en enda del i min kropp hade lust att se henne, fast tankarna undrade ändå vad hon gjorde just nu.
Senare när jag skulle sova kunde jag inte släppa ilskan och besvikelsen i min kropp. Jag försökte skaka av mig den men det var svårare än vad man kunde tänka sig. Tillslut gav jag upp och ringde Jake för att komma på andra tankar. Han var tydligen kvar på festen eftersom man hörde musik i bakgrunden.
- Hallå? Svarade Jake högt.
- Hej, det är jag Cody, sa jag.
- Tja mannen, hur är läget? Frågade Jake glatt.
- Nja… jag åkte hem, sa jag och min röst tonade bort.
- Vad sa du?? Frågade Jake och nästan skrek i mitt öra.
- Jag åkte hem! Sa jag och skrek, men inte för högt eftersom annars kunde någon i familjen höra.
- Tillsammans med Sum eller? Sa Jake och småskrattade lite.
- Nej det gjorde jag inte, men jag hör att du är upptagen så vi hörs väl senare? Sa jag nedstämt.
- Visst, bye! Sa Jake och lade på luren snabbt.
Efter ett tag av vändningar i min säng somnade jag tillslut.
*I DRÖMMEN*:
Jag öppnade Sums sovrums dörr och fann henne liggandes med en annan person. Den andra personen var Ryan, de hånglade med varandra och märkte mig inte ens, som om jag var osynlig. Mina steg närmade sig sängen och ju närmare jag kom desto mer intensivare kysstes dem. När jag stod alldeles intill sängkanten började Ryan dra av Sums klänning.
*SLUT PÅ DRÖMMEN*
Jag reste mig hastigt upp i sängen och stirrade runtomkring mig, ingen Sum och ingen Ryan. Drömmen var så verklig, som om det hände. Men efter ett tags grubblande kom jag fram till att det inte hänt, än. Klockan var 10 på morgonen och jag beslutade mig för att gå upp.
Fram tills klockan 3 på eftermiddagen hade jag spenderat timmar på att antingen ligga i soffan eller sitta ihopsjunken i matsalsstolen. När mamma sa åt mig att rycka upp mig för att Edward och hans familj skulle komma orkade jag inte stanna hemma längre. Jag ringde min chaufför Tom och han skjutsade mig runt, runt utanför LA, jag hade ingenaning om vart jag skulle, bara bort från familjen, bort från allt.
- Är det Sum som är problemet eller? Frågade Tom och tittade på mig i backspegeln.
- Ja… sa jag och berättade allt som hade hänt.
- Vet du vad jag skulle gjort i dina kläder? Sa Tom när jag var klar.
- Nej? Frågade jag och tittade upp på honom.
- Jag skulle åka hem till henne och förklara allt för henne, sa han och log.
- Inte nu, jag vill inte, sa jag och lutade mig tillbaka i sätet och stirrade ut genom fönstret. Vi åkte ute på landet, snön hade börjat falla, jag tänkte tillbaka på julen. Då var alla glada och lyckliga, maten var god och alla njöt av sällskapet. Nu var vädret grått och trist. Detta var helt enkelt årets värsta dag, jag försökte skämta lite för mig själv men kunde inte åstadkomma ett leende.
Summers perspektiv:
Hela dagen gick åt att ligga i min säng och bara tänka på ingenting. Ash och Sarah ringde för att komma över, men jag var inte sugen på några besök, varken från vänner och familj.
Tillfälliga perspektivet från Ash:
När Sum inte ville att jag och Sarah skulle komma över blev jag mycket fundersam.
- Vad ska vi göra åt Sum? Frågade jag Sarah som gick bredvid mig.
- Jag vet inte, hon verkar så deppig, vet du vad det beror på? Frågade Sarah osäkert.
- Nej… Men jag vet en lösning på hur vi kan få reda på det, vi frågar Cody, sa jag bestämt.
- Smart där, kom så går vi till honom, sa Sarah och vi började gå fortare.
När vi knackade på hos familjen Simpson var det Angie som öppnade. Hon sa att Cody hade stuckit ifrån huset, vi frågade varför och hon berättade att det berodde på Sum. Vi tackade henne ändå och gick ut på trottoaren igen.
- Nu vet vi det då, sa Sarah uppgivet.
- Ja… Hur ska vi kunna lösa och hjälpa till i denna situation? Sa jag och plötsligt dök det upp några bakom mig.
- Tjena tjejer, sa Campbell glatt.
- Hej på er, visste ni att Sum och Cody har bråkat? Frågat jag chockat.
- Va har dem? Utbrast Josh med häpen min.
- Så det var därför Cody lät så deppig igår, inflikade Jake.
Alla tittade på honom med förvånade miner.
- Ja, han ringde mig, sa Jake lite stolt.
Alla fem gick runt i kvarteren och diskuterade hur vi skulle hjälpa dem, men ingen hade något bra eller vettigt förslag. Men det var ända tills Campbell kom på en smart plan.
- Jag vet hur vi gör, sa Campbell glatt.
- Hur då? Frågade alla förvånat.
- Vi får helt enkelt se till att dem träffas så att dem kan prata igenom det, om dem inte vill träffas på egen hand så får vi fixa det, sa Campbell och blinkade med ena ögat.
- Men ska vi inte ge dem lite tid? Sa Sarah.
- Och du tror verkligen att dem kommer prata med varandra? Om jag känner Cody rätt så kommer han definitivt inte göra det, sa Campbell.
- Okej då, jag e på, sa Sarah och log.
Codys perspektiv:
Min mobil började plötsligt ringa, jag tvekade en sekund, men svarade ändå.
- Det är Cody, sa jag kort.
- Det är jag Campbell, du måste bara komma till ”vårt ställe”, sa Campbell snabbt.
- Varför då? Frågade jag.
- För att Jake har trillat ner i en snöfälla för djur och jag och Josh får inte upp honom ensamma! Sa Campbell.
- ….. Okej då, jag kommer, sa jag och lade på luren, jag informerade snabbt till Tom vart jag skulle och berättade för honom att ”vårt ställe” är en plats intill skogen där vi brukade hålla till.
Summers perspektiv:
Jag satt i min säng och lyssnade på min lugna spellista tills min iPhone började ringa. Jag tänkte först att det skulle vara någon av Brooks kompisar men sedan kom jag på att jag hade skickat ett sms till alla att jag hade hittat min iPhone 5.
- Hallå det är Sum, sa jag stumt.
- Hej tjejen, det är Ash, du bara måste komma till östra skogen, Sarah har halkat och gjort illa foten intill skogen! sa Ash oroligt.
- Har hon? Frågade jag och min ton ändrades direkt, tänk om det är något allvarligt.
- Ja! Titta på din app för att kolla vart jag är och kom nu på direkten, det är bråttom! Sa Ash och lade på. Jag gick upp ur sängen och klädde på mig jeans och en grå munktröja. Först tänkte jag fråga pappa om skjuts men senare kom jag på att han skulle bli överdrivet orolig och köra av vägen på grund av fortkörning. Istället tog jag en taxi.
När taxin hade kommit fram betalade jag och hoppade direkt ut ur bilen, jag sprang runt kröken och möttes av Ash, jag började direkt följa med henne.
Codys perspektiv:
När Tom hade stannat bilen skyndade jag mig ut, Campbell vinkade åt mig med stora armar och jag började gå i hög fart fram till honom. Han sa åt mig att jag skulle följa efter honom, vi började gå men hann inte så långt innan vi svängde in vi ett berg. Bakom bergskröken hamnade jag mitt emot öga med Summer. jag kunde inte tro vad jag såg.
- VAD gör du här?!! Sa vi båda chockat.
Som ni ser har jag inflikat ett perspektiv från Ash, jag tyckte det blev lättare att skriva då. Hoppas ni tyckte om det (inte för att det kommer hända igen men…) ;).
Jag har även bestämt mig (som ni läst) att jag skriver i tiden just nu, alltså att jag inte fortsätter där jag tog en break förra året ;).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar