My angel - del 29

Tidigare: - Okej ska jag visa dig bilden? Frågade Ash när vi satte oss vid hennes dator på hennes svart/vita rum.

- Gör det! Sa jag och tittade på skärmen förväntansfullt.

- Här är han, sa Ash och klickade på en bild på honom när hon hade loggat in på sin facebook.

När jag såg bilden på Caspian kände jag hur jag ryggade tillbaka, jag kände igen hans ansikte…

Summers perspektiv:

- Jag… jag känner igen honom, sa jag osäkert och lite rädd eftersom nu började massor av minnen från kvällen då jag blev inlåst i ett skjul komma fram. De minnena var inte särskilt bra direkt…

- Det gör du säkert, sa Ash lugnt och lite nonchalant.

- Jag känner igen honom på ett dåligt sätt Ash… sa jag och slängde en blick på henne.

- Va? Jag fattar inte, vadå på dåligt sätt? Frågade Ash lite förvånat.

- Han, han  var med när jag blev inlåst i skjulet… sa jag och tittade henne i ögonen.

- Whaaat?! Sa Ash chockat.

- Ja, nu ser jag alla minnena framför mig, hur han och någon annan släpade mig, band mig, tryckte i mig drogen… sa jag tyst.

Ash kramade om mig och såg mig vänligt i ögonen.

Codys perspektiv:

På måndagen vaknade jag av min väckarklocka, idag var den dagen då jag blev tvungen att gå upp tidigt. Jag masade mig upp ur sängen vanligtvis brukade det gå enkelt att gå upp på morgonen men just idag var det extra segt. Medans jag duschade tänkte jag på hur filminspelningen till Angel kommer att bli, den är imorgon, en dag kvar alltså.

Dagen gick långsamt eftersom jag var upptagen med att gå i skolan, väldigt tråkigt. På hallbordet låg nu över ett ton med böcker från dagen, typiskt nu att få massor av läxor. Jag muttrade lite för mig själv när jag gick förbi högen, på eftermiddagen fick jag ett sms från Sum. Hon hade skrivit att hon nu vet en av två medhjälpare till natten då hon blev inlåst i ett skjul var. Jag blev chockad att hon kom ihåg och frågade vem det var. När hon skickat namnet kände jag inte igen det, typiskt… Jag frågade vad hon gjorde just nu, hon var hos sin kompis Ash. Det gjorde mig gladare eftersom det betyder att hon hade kul nu när hon har fått reda på en person som varit elak mot henne. Jag gick till teven för att slötitta lite, men precis innan jag hann slå på teven kom mamma fram till mig.

- Cody, vill inte du vara med mig och resten av familjen för att se på videofilmen från släktträffen? Frågade mamma glatt och lutade huvudet lite in mot vårt andra vardagsrum.

- Jo det kan ja väl, sa jag och började gå med mamma.

När vi kom in satt resten av familjen prydligt uppsatta i vår stora svarta soffa. Jag satte mig i fåtöljen som stod bredvid, det gjorde jag alltid. Mamma stoppade in skivan och tryckte på play.

Videofilmen började med innan alla kom då jag och Sum hjälpte till med tårtan, det såg så kul ut. Varje gång hon dök upp på skärmen log jag för mig själv.

Efter en kvart såg jag att någon hade zoomat in när Sum och Edward pratade i trädgården, de såg rätt söta ut. Det gjorde mig lite nedstämd att se de bete sig som ett par tillsammans, men jag försökte skjuta undan de tankarna eftersom de inte var riktiga. Eller var det? Nej, hon kysste mig, då borde hon ju gilla mig?

Under den sista filmsnutten satt jag och gapade medans jag rodnade lite. Någon hade smygfilmat mig och Sum när vi sjöng på Misteltoe och kysste varandra. Jag kände hur jag blev förvånad och hur känslorna från den stunden vällde upp inom mig.

- Cody, du har inte sagt något om dig och Sum? Frågade mamma lite bestämt men ändå glatt.

- Nej… vi har inte blivit ihop än, sa jag tyst.

- Mamma, mamma de är på G fattar du! Sa Alli och flinade retsamt.

- Så gulligt, sa pappa och log retsamt.

- Sluta… sa jag och tittade på honom.

- Visst är det gulligt med ungdomskärlek? Sa mamma retsamt och tittade på pappa.

- Ja, sannerligen, sa pappa lika retsamt.

Jag gav ifrån mig en suck och försökte ignorera hela familjens retsamma miner som tittade på mig.

- Aww, Cody och Summer sitter i ett träd… Hann Alli sjunga innan jag kastade en kudde på henne så att hon slutade.

- Håll tyst, sa jag och gav henne en sur blick.

Jag reste mig upp och gick från tv-rummet, mina funderingar fortsatte över till vad jag skulle göra nu. Mitt svar som dök upp i huvudet var att jag skulle plugga, för det behövde jag. Mina fötter stegade sig långsamt fram till högen med böcker och mina händer tog den första boken, det var biologi.

Summers perspektiv:

Jag gick hem från Ash runt sju, för då ropade mamma på mig i telefonen. När jag gick hem var det mörkt, så jag gick fort för tänk om den läskiga personen skulle dyka upp igen.

Precis när jag kommit innanför dörren får jag ett sms från Cody, han skrev att hans familj visste att vi hade kysst varandra eftersom det spelades in på film. Jag blev rätt förvånad av att det hade filmats, i mitt sms tillbaka till honom frågade när kyssen spelades in. Han skrev tillbaka att det var när vi sjöng på Mistletoe.

Vi smsade nästan hela kvällen, men tillslut var jag tvungen att gå och lägga mig. Man ville ju inte vara trött tills imorgon, för då ska ju Angel spelas in…

Hur ska det bli på inspelningen av Angel? Ja det får ni veta om ni fortsätter att läsa min novell…

Förlåt så hemskt mkt!

Att jag inte lagt ut del 29, men den kommer imorgon, jag haft lite inspirationsbrist... :(

My angel - del 28

Tidigare: Jag öppnade hans ytterdörr och vinkade honom hejdå medans jag gick på uppfarten. Det hade blivit mörkt ute, kallt var det också. Jag drog min tunnare jacka tätare omkring mig och tittade på alla upplysta hus jag gick förbi.

På vägen framför mig såg jag en svart skugga komma, troligtvis var det en fotgängare på väg hem tänkte jag. När jag kommer närmare ser jag att något blänkte till i dens hand, det var en kniv…

Summers perspektiv:

Jag kände hur hela jag började darra och snart var personen 17 meter framför mig. Jag bestämde mig rätt snabbt för att vika av vid gatan som går in åt höger, personen fortsatte att gå framåt. Mina ben gick fortare och fortare, nästan snabbare än vad bilar brukar köra. Jag vände huvudet bakåt för att se om personen gick efter, bakom mig såg jag en gestalt som kom springandes mot mig som ropade mitt namn. Jag blev rädd och började springa ifrån personen, efter några minuters springande kom jag fram till min postlåda. Mina andetag lugnade ner sig, men jag hade inte hört att personen som skrikit mitt namn var två meter ifrån mig.

- Sum! Vad gör du?! Sa Cody och klev emot mig, han såg trött ut.

- Oj, vad det du som sprang efter mig, jag trodde det var mannen med kniv… sa jag.

- Nej, jag glömde lämna tillbaka kläderna som jag lånade av dig! Vänta, man med kniv?! Sa Cody förvånat och tittade på mig medans han tog fram kläderna och gav de till mig.

- Tack, han gick emot mig och då blev jag rädd så jag vek av till höger, sen hörde jag någon ropa mitt namn och då började jag springa, sa jag och tittade på Cody.

- Shiiit, vilken dag detta har varit! Sa Cody och skrattade, jag började också skratta.

- Ja! Men vi får ses någon dag, sa jag och kramade om honom, han besvarade kramen.

- Hej då! Sa Cody och började gå hemåt.

- Hej då! Sa jag tillbaka och började gå mot huset.

- Vad har du gjort i helgen då? Frågade Ash när vi gick till skolan på måndagen.

- Ja, jag var ju på Codys släktträff och sen har jag pluggat inför mitt omprov eftersom jag inte var med på det, sa jag och sparkade på en sten som låg på marken.

- Men hur var det på släktträffen, berätta! Sa Ash nyfiket.

- När jag kom dit fick jag hjälpa Cody med tårtan, eftersom hans kusin fyllde år. Han hade många släktingar, det tog ett litet tag att hälsa på alla, kusinen som fyllde år var ett år yngre än oss och började stöta på mig. Edward som kusinen heter var rätt schysst, och söt! Men jag och Cody fick lite problem med honom eftersom vi gillade varandra och vi ville inte säga till Edward att jag och Cody gillade varandra. Men det gick bra med det enda till när alla hade åkt och jag och Cody kysste varandra, för då kom Edward in som såg vad vi gjorde, men han förstod sen, sa jag och log.

- Kul! Sa Ash och sen började hon flina retsamt.

- Vad flinar du åt?! Sa jag förvånat.

- Du och Cody kysstes, sa Ash och fortsatte att flina lika retsamt.

Jag gav ifrån mig en suck och puttade till henne. Vi kom fram till skolan, där var Sarah och mötte upp oss.

När jag berättade om min helg för Sarah började hon också att flina lika retsamt, så där ska de hålla på jämt, fast jag gör likadant. Vi började gå in till lektionen när det ringde in, där kom vår andra lärare och sa att vår mattelärare var sjuk så det var håltimme. Hela klassen jublade och började gå ut ur klassrummet och ut på skolgården, man fick inte vara inne i skolbyggnaden eftersom då skulle vi störa de elever som hade lektion.

När vi kom ut på gården bad Sarah Ash om de kunde gå och prata lite. När de gick iväg kände jag mig lite nedstämd, varför fick inte jag följa med? Såhär har det aldrig varit mellan oss, vi har varit bra vänner enda sen vi började hänga med varandra. När de kom tillbaka försökte de låtsas som om ingenting, men jag ville veta vad de hade pratat om.

- Vad var det ni sa? Frågade jag.

- Saker, vi kan säga sen, sa Sarah och log.

- Men kan du inte säga nu? Frågade jag och tittade konstigt på henne.

- Jag får egentligen inte säga till någon, men jag kan säga senare, sa Sarah och log igen.

- Jaha… sa jag och tittade lite osäkert.

Dagen gick och varken Sarah eller Ash hade sagt något om de det hade viskat om under håltimmen, jag blev lite fundersam på varför jag inte fick veta vad det var. När kommer det att berätta, nu eller aldrig?

- Men Ashley, säg vad det va du och Sarah sa till varandra på håltimmen! Sa jag och slog bestämt upp mitt skåp för sista gången idag.

- Jag vet inte om jag får säga, men det är inget viktigt, sa Ash och låste upp sitt skåp.

- Men om det inte är viktigt borde jag väl få veta? Sa jag lite irriterat.

- Okej, du vet Caspian som går i skolan på syd? Sa Ash och tittade på mig.

- Ehh, nej? Sa jag.

- Men, Brook brukar hänga med honom, sa Ash och tittade på mig.

- Jag vet fortfarande inte vem det är, men säg ändå, sa jag lite förvirrat.

- Okej, han gillar Sarah! Sa Ash med fnitter i rösten.

- Gör han? Åhh vad kul för henne! Men hur ser han ut då? Frågade jag glatt även fast jag inte hade någon aning om vem han var.

- Han har lite ljusbrunt hår, blå ögon, medellång, du kan få se en bild sen om du vill, sa Ash och log.

- Det verkar ju okej, ja, kan inte vi vara idag? Frågade jag.

- Aa, det blir bra! Där är ju Sarah! Hej! Skrek Ash lite lågt och vinkade till Sarah som kom fram till oss.

- Hej, jag måste dra nu, mamma kör mig till tandläkaren nu, sa Sarah och kramade om oss.

- Okej, ha det så kul! Sa både jag och Ash i kör medans vi besvarade hennes kram.

- Okej ska jag visa dig bilden? Frågade Ash när vi satte oss vid hennes dator på hennes svart/vita rum.

- Gör det! Sa jag och tittade på skärmen förväntansfullt.

- Här är han, sa Ash och klickade på en bild på honom när hon hade loggat in på sin facebook.

När jag såg bilden på Caspian kände jag hur jag ryggade tillbaka, jag kände igen hans ansikte…

Ja, hur ska det bli nu med Caspian? Det får ni veta snart… ;)

Förlåt för den supersämsta uppdateringen men vi har haft prov och så har jag varit allmänt upptagen med mycket annat, det ska bli bättring… :)

My angel - del 27

Tidigare: ”With you, shawty with you” Sjöng jag och jag kände hur vi närmade varandra, plötsligt lade han sina armar om mig och jag lade min runt hans rygg. Vi rörde oss sakta över vardagsrummet, när vi sjöng ”your lips on my lips” hände det. Han böjde sig över mig och kysste mig, jag kysste honom tillbaka. Glädjen strålade inom mig och jag fortsatte att kyssa honom. Men det var då det hände, vi hade inte hört att Angie hade öppnat ytterdörren, för in i vardagsrummet kom Edward.

Summers perspektiv:

Hans blick föll på mig och den kändes nästan brännande. Cody släppte sitt grepp runt mig och vi gick fram till honom med lugna steg. Edward såg chockad och ledsen ut, typiskt.

- Hej… jag skulle bara hämta presenterna som jag glömde, sa Edward sakta.

- A, ehm okej, sa jag flydde undan hans blick.

- Edward, skulle jag bara kunna få prata med dig? Frågade Cody och tittade på honom.

- Ja visst, sa Edward sorgset.

Codys perspektiv:

Jag och Edward gick till datarummet för att prata, han såg inte direkt glad ut, vilket måste menas med att han trodde något annat om Sums känslor. Inne i datorrummet var det mörkt så jag tände en av våra vägglampor så att rummet lystes upp, här fanns det 3 datorer den ena var min gamla.

- Edward, jag vill bara säga… sa jag men jag kom inte på något smart att säga till honom, vi var väldigt nära kompisar med tanke på att han var den kusinen som var i ungefär samma ålder som mig.

- Jag vet vad du ska säga, du och Sum är tillsammans eller hur? Frågade Edward och hans min blev allvarlig.

- Vi är inte direkt tillsammans, men nästan, förlåt om det blev lite knäppt att vi gick hit som vänner, sa jag tyst.

- Lite knäppt? Du kunde väl ha sagt att ni var typ på g eller något, så jag visste det, sa Edward och tittade spänt in i mina ögon.

- Jo det har du rätt i, men… sa jag och kände mig lite dum eftersom jag hade på känn att Edward skulle försöka stöta på Sum.

- Men? Frågade Edward irriterat.

- Men, jag vet inte, du är väl inte sur? Frågade jag osäkert.

- Nja, lite men jag förstår dig samtidigt, man vill ju inte att hela släkten ska gulla med er om ni var ett par, sa Edward efter någon minut och jag började le.

- Jaaa, sa jag lugnt och tog fram näven så att han kunde slå den i min.

Vi gick tillbaka till Sum som stod och väntade, när hon såg att vi log började hon också att le.

- Så det löste sig? Frågade Sum och log.

- Japp! Sa både jag och Edward samtidigt och vi började skratta.

- Jag ska nog åka nu, mamma och pappa sitter i bilen, sa Edward när vi slutat skratta.

- Okej, hej då! Sa både jag och Sum medans hon kramade honom och jag gjorde ett handslag med honom.

När han hade åkt tittade vi på varandra och precis då började hennes mobil att ringa. Hon tog snabbt upp den och svarade.

Summers perspektiv:

Det var mamma som ringde för att jag skulle komma hem nu. Typiskt min mamma som ringer för att med orolig röst skicka hem sitt barn som är hos en kille… När ska hon lära sig att slappna av egentligen? Troligtvis aldrig…

- Det var mamma som ville att jag skulle komma hem nu, sa jag och la ner mobilen i fickan.

- Tråkigt… men vi ses på måndag eftermiddag vid träningen, sa Cody och gick med mig till hallen.

- Ja det gör vi, hej då! Sa jag och kysste honom och kramade honom. Han besvarade båda.

Jag öppnade hans ytterdörr och vinkade honom hejdå medans jag gick på uppfarten. Det hade blivit mörkt ute, kallt var det också. Jag drog min tunnare jacka tätare omkring mig och tittade på alla upplysta hus jag gick förbi.

På vägen framför mig såg jag en svart skugga komma, troligtvis var det en fotgängare på väg hem tänkte jag. När jag kommer närmare ser jag att något blänkte till i dens hand, det var en kniv…

Vad har Sum råkat utför nu? Hur ska hon lösa det med figuren med kniven? Ja, det får ni veta snart… ;) Btw, det kommer inte vara så bra uppdatering i helgen p.g.a att jag ska åka på konfirmationsläger :).

My angel - del 26

Tidigare: Jag hörde hur Sum började fnittra, jag bestämde mig för visa mig och vara med på leken. När jag klev in genom dörren såg jag hur Sum lutad sig närmare Edward medans hon skrattade, när hon såg att jag stod här slutade hon skratta och tittade på mig. Jag kände hur mitt hjärta sjönk, vad är det med henne?

Summers perspektiv:

Jag och Edward började leka med hans småkusiner, vi lekte med en docka som en av tjejerna hade tagit med sig, den hette tydligen Bella. Bella hade långt blont hår och hade fula kläder så vi skulle byta kläder på henne. Men jag och Edward tyckte lite olika, jag ville att hon skulle ha på sig en ljusgul klänning medans Edward tyckte att hon skulle ha på sig militärmönstrade dressen. Vi satt och smågnabbades på skoj och han var väldigt rolig, fast jag tyckte att hans smak på dockkläder var urusel.

- Vad gör du? Dockan kan ju inte ha killkläder på sig det är ju en tjej! Sa jag och skrattade.

- Det är ju tjejkläder! Sa Edward och skrattade.

- Nej din dummer, ge mig den så ska jag sätta på den mycket finare kläder, sa jag och tog dockan hur handen på honom. De andra barnen tittade lite på oss men jag brydde mig inte så mycket, jag menar småbarn är ju bara för söta.

- Okej då, men det där är ju inte fina kläder! Om man kunde krympa dina skulle det vara fina men detta är inte kläder! sa Edward och jag kände hur jag började fnittra lite när han sa så. Sen böjde jag mig framför honom för att ta ett par vita små skor till dockan och då hörde jag hur någon gick vid dörren. Jag tittade upp och såg att Cody stod där, min kropp låste sig vid tanken av vad han trodde jag gjorde. Men så var inte fallet, jag kände inte på det sättet för Edward han var jätteschysst och rätt söt men jag gillade Cody. Tanken slog mig att detta är nästan som händelsen med Brook och Cody, bara att nu är det jag som ska förklara mig.

- Hej, sa jag lite tyst och tittade på Cody medans jag böjde mig tillbaka till min plats med de små skorna i min hand.

- Ehm, hej, sa Cody och gick fram till oss sakta men han försökte bete sig så normalt som möjligt men jag märkte att han var lite deppig av vad han just såg, eller trodde han såg.

- Vänta Edward, jag kommer snart, sa jag och tittade på Edward som log.

- Okej, ses snart, sa han och såg mig i ögonen och hans ögon glittrade.

Jag reste mig upp och gick mot Cody som tittade på mig, vi gick in till hans rum. Där satte jag mig på sängkanten och han bredvid mig.

- Det är verkligen inte som du tror, sa jag och andades ut.

- Nähä, vad är det då? Frågade Cody.

- Jag skulle bara böja mig för att ta ett par dockskor, sa jag lugnt.

- Ska jag tro på det? Frågade Cody och jag märkte att han inte var så övertygad vilket jag kan förstå, jag har nästan pratat mer med Edward än med honom på hela dagen.

- Jag lovar, jag känner inte på det sättet för Edward, sa jag och tittade åt sidan och såg på hans ögon som efter några sekunder mötte mina.

- Så ni har bara skämtat, skrattat och pratat med varandra som kompisar? För vet du vad, jag tror inte att Edward har känslan att du bara skulle vilja vara vän med honom, sa Cody och hans röst lät lite sorgsen.

- Ja, men så är det i alla fall och du får välja om du ska tro på mig eller inte, sa jag med mer bestämd röst. Vi satt tysta i några minuter tills Cody öppnade sin mun.

- Jag tror på dig, men hur ska vi göra med Edward? Frågade Cody och log lite men blev genast allvarligare när han nog insåg att vi inte kan skita i hans känslor och med tanke på att han fyller år.

- Du, det är din kusin, sa jag och skrattade lite och Cody började också han att skratta.

- Men vi får väl fortsätta spela med och se till att han får en bra dag, trots allt han fyller 13, sa Cody när vi slutat skratta.

- Ja det får vi, men så du ska vara säker på att det är dig jag gillar, sa jag och kysste honom lätt på munnen. Vi såg varandra i ögonen och jag kände hur jag blev alldeles varm inombords. Men senare kom vi på att det nog inte var så smart att sitta här så kärleksfullt utifall Edward skulle komma in.

Resten av dagen betedde vi oss som vanligt, Edward ville vara nära mig hela tiden. Tur att Cody vet säkert att det är honom jag gillar, men Edward hade gett mig hans nummer när han skulle åka hem. Jag hade lagt in det på mobilen, men det kändes lite knäppt.

- Vad ska vi göra nudå? Frågade Cody när den sista hade lämnat av hans släktingar.

- Vet inte, klockan är åtta och mamma och pappa har inte ringt ännu, sa jag och log.

- Bra, me…  Cody innan hans mamma Angie avbröt honom.

- Skulle ni kunna hjälpa mig att städa upp lite? Frågade hon.

- Jag det kan vi väl, sa Cody efter att vi gett varandra en blick som betydde ett ”ja”.

Jag och Cody gick runt och plockade upp allt skräp som låg lite överallt. Justin Bieber älskare som jag är gick jag runt och nynnade på ”mistletoe” som var en ny låt. Jag gick runt och dansade små steg också, Cody hörde nog mig för han började sjunga på den även han.

”With you, shawty with you” Sjöng jag och jag kände hur vi närmade varandra, plötsligt lade han sina armar om mig och jag lade min runt hans rygg. Vi rörde oss sakta över vardagsrummet, när vi sjöng ”your lips on my lips” hände det. Han böjde sig över mig och kysste mig, jag kysste honom tillbaka. Glädjen strålade inom mig och jag fortsatte att kyssa honom. Men det var då det hände, vi hade inte hört att Angie hade öppnat ytterdörren, för in i vardagsrummet kom Edward.

Hur ska de lösa det med Edwards känslor? Det återstår att se… Förlåt för den korta delen…

My angel - del 25

Tidigare: - Så, var bor du? Frågade jag Edward som fortfarande stod kvar framför mig i Codys stora hall.

- Jag bor i Santa Barbara, var bor du då? Frågade Edward tillbaka och log.

- Jag bor 5 minuters gångavstånd härifrån, sa jag och log.

- Då är det nära och bra till sin lilla vän, sa Edward och skrattade.

- Haha, ja. Du blir väl inte ledsen om jag inte har köpt en present va? Frågade jag.

- Nej, men jag vet vad jag skulle vilja ha…

Summers perspektiv:

- Ehm, okej… sa jag lite skärrad eftersom jag förstod att han menade mig med sin flirtiga blick.

- Hur länge har du känt Cody då? Frågade Edward som kände av den spända stämningen efter det han sagt.

- Jag har känt honom i en måndag typ, sa jag och log.

- Det var inte länge… sa Edward och skrattade. Jag började också skratta när jag tänkte på det, en månad var rätt lite. Han log på ungefär samma sätt som Cody, vilket fick mig att le ännu bredare när jag skrattade.

- Vilka av dessa tillhör din familj? Frågade jag, jag hade insett att Cody inte hade kommit tillbaka ännu så jag fortsatte att prata med Edward som var rätt schysst.

- Min mamma och pappa står där borta, sa Edward och pekade på ett par som stod lite längre bort och pratade med Codys mamma.

- Har du inga syskon? Frågade jag.

- Ehmm… Jag såg att han blev genast mycket ledsen och sänkte huvudet, jag tänkte att hans syskon säkert hade dött och tyckte synd om honom.

- Vill du berätta? Frågade jag lite försiktigt.

- Min lillasyster Kate dog av cancer för ett år sedan, sa Edward lugnt.

- Jag beklagar, men nu ska du inte tänka på det, det är ju din födelsedag, sa jag och slog honom lätt på armen.

- Japp, var är drickan förresten? Sa Edward och tittade sig omkring, jag gjorde också det och kom på att vi hade ställt upp ett drick-bord vid den stora blomman.

- Den är här borta, sa jag och började tränga mig förbi Codys mormor och morbror, Edward kom efter mig hack i häl.

- Du måste pröva att bland cola och lemon schweppes, det var fett gott, sa Edward och tog en andra klunk från sin vita plastmugg.

- Okej, sa jag och hällde upp halva glaset med cola och andra halvan med schweppes med lemon smak. Jag tog en klunk och insåg att han hade haft fullkomligt rätt, det var jättegott.

- Gud vad gott det var, sa jag och tittade på Edward med stora ögon.

- Jag veeeet, sa Edward och tog sin allra sista klunk.

- Hej allihopa, jag tänkte att vi kan börja med att fika, så alla kan sätta sig utomhus, sa Codys mamma högt.

- Var är Cody? Frågade jag och tittade mig omkring medans jag och Edward gick ut.

- Vet inte, vi kan paxa en plats åt honom, sa Edward och satte sig på en vit stol, jag satte mig bredvid honom och försökte hålla platsen bredvid mig tom så att han kunde sitta där.

- Ja, jag försöker hålla platsen tom, sa jag och höll handen på stolen som var i kritvit plast och såg egendesignad ut.

- Hej, förlåt för att jag dröjde, sa Cody och satte sig.

- Nej det gör inget, jag har snackat med din kusse Edward, sa jag och log. Jag tror Edward hörde att jag nämnde hans namn och tittade på oss.

- Hej och välkomna, ska vi börja med att sjunga för födelsedagsbarnet? Sa Angie, Codys mamma.

Alla reste sig upp utom Edward och började sjunga ”Happy birthday to you…”.

- Vilken kaka var godast? Frågade Cody mig efter fikat.

- Jag tyckte tårtan var klart bäst, sa jag och log.

- Jag med, sa Cody och Edward i kör, det var nog inte meningen att de skulle svara samtidigt för båda såg förvånade ut.

Alla tre började skratta, vi stod vid poolen som det fortfarande var vatten i. Jag tittade upp i himlen, inte ett enda moln, vilken tur med vädret det hade haft eftersom det var strålande sol och säkert 19 grader ute.

- Vad tyckte du om presenterna då? Frågade jag Edward eftersom han hade fått öppna dem under fikat.

- Ja det var bra, men jag har inte fått det jag önskade mig helst… sa Edward och tittade på mig, nej nej nej nej! Jag kände hur Cody spände sig när han såg Edwards blick på mig.

- Ehm tråkigt… sa jag och försökte inte låtsas om Edwards ögon som tittade på mig.

- CODY! KAN DU HJÄLPA MIG? Skrek Brad och Cody vände sig om och såg att Brad stod i dörröppningen och vinkade in honom.

- Kommer snart, sa han och gick fort till honom.

- Jaha, då var vi ensamma igen, sa Edward och log.

- Japp, ska vi kolla vad de andra gör? Frågade jag och kände att just nu var det inte det rätta läget att vara ensam med honom.

- Okej, sa Edward och lät lite besviken, han började gå till huset.

Codys perspektiv:

Pappa ville att jag skulle hjälpa honom med tv:n så att mormor och morfar kunde se mig uppträda på min Coast to Coast Tour. Tv:n var ny sen igår, så vi var inte vana med den, men efter några minuter lyckades vi koppla in sladden från datorn till Tv:n. Jag satt och kollade på första videon med dem men sen kom jag på att Sum och Edward var ensamma. Jag kände mig inte på topp just nu med det Edward sagt till Sum, jag visste väl att han skulle ragga på henne. Hur kunde jag vara så knäpp att jag inte tänkte på att det säkert skulle bli såhär? Men, man lär sig med sina misstag.

Jag kunde inte hitta dem, de var inte utomhus och inte i vardagsrummet, kanske i det övriga huset. Det tog inte så lång stund innan jag hittade dem lekande med mina andra småkusiner, de hade inte sett mig ännu. Jag hörde hur Edward och Sum pratade.

- Vad gör du? Dockan kan ju inte ha killkläder på sig det är ju en tjej! sa Sum och skrattade.

- Det är ju tjejkläder! Sa Edward och skrattade.

- Nej din dummer, ge mig den så ska jag sätta på den mycket finare kläder, sa Sum.

- Okej då, men det där är ju inte fina kläder! Om man kunde krympa dina skulle det vara fina men detta är inte kläder! sa Edward.

Jag hörde hur Sum började fnittra, jag bestämde mig för visa mig och vara med på leken. När jag klev in genom dörren såg jag hur Sum lutad sig närmare Edward medans hon skrattade, när hon såg att jag stod här slutade hon skratta och tittade på mig. Jag kände hur mitt hjärta sjönk, vad är det med henne?

Ja, vad är det med Sum egentligen? Jag vill be om min lite dåliga uppdatering under helgen här, jag lovar att bättra mig! Och btw, sorry för den korta delen… :D

My angel - del 24

Tidigare: - Bara för sin skull, sa jag och tittade tillbaka på henne på samma sätt som hon gjorde.

- Du kan väl sjunga ”One less lonely girl”? Frågade hon.

- Okej då, men jag kan inte hela, bara nästan, sa jag.

Jag började sjunga, jag såg hur Sum log hela tiden och när jag var klar böjde hon sig fram och kysste mig. Jag tittade in i hennes ögon och så log jag.

Codys perspektiv:

- Sum, ska du göra något imorgon? Frågade jag när vi gick på promenad.

- Nej, inget speciellt, varför undrade du? Sa Sum lite nyfiket.

- Jo, jag ska på släktträff imorgon och jag undrar om du vill följa med, sa jag och hoppades att hon skulle svara ja.

- Ja, jättegärna, men jag måste fråga mina föräldrar först, de blir tokiga om jag inte berättar saker jag ska göra, sa hon.

- Och så är det en till sak, sa jag.

- Jaha? Frågade Sum.

- Om vi ska gå på släktträffen som vänner eller som ett par, sa jag lite snabbt.

- Juste, men ehm… sa Sum och hon visste nog inte heller om vad vi skulle gå som.

- Sum, är det okej om vi går som vänner? Frågade jag försiktigt, jag ville inte att hon skulle tro att jag inte ville gå som ett par med henne, för det ville jag, men inte under släktträffen eftersom alla skulle hålla på och gulla med oss och ta bilder. Vilket inte är så kul för Sum när hon träffar min släkt för första gången.

- Okej, men när ska jag komma? Frågade hon.

- Kom vid två så hinner du vara hos mig innan släkten kommer, sa jag när vi stannat utanför Sums hus.

- Bra, men vi ses imorgon! Sa Sum och kramade om mig.

- Det gör vi, hejdå! Sa jag och fortsatte gå.

Summers perspektiv:

Ingen hade kommit hem när jag smällt igen ytterdörren efter jag öppnat den med min gula nyckel. Som vanligt gick jag och satte mig vid datorn och kollade läget. Inget viktigt, men jag lyssnade om och om igen på Justin Biebers nya låt Mistletoe. Den var sjukt bra, jag satt och sjöng med ”with you, shawty with you”.

Efter en halvtimme kom mamma och pappa hem, så vi började laga mat. När maten var klar berättade mamma och pappa att Edvin skulle sova över hos en kompis ikväll, vilket var okej för mig eftersom han kan vara lite dryg ibland.

- Imorgon, kan jag vara hos Cody då, jag ska få följa med på en av hans släktträffar, sa jag när vi satt oss vid matbordet för att börja middagen.

- Såklart du får, var är det? Frågade pappa.

- Det är hos honom, jag skulle komma dit klockan två, sa jag.

- Men det går bra, du får ha det så kul, sa mamma.

- Ja, det ska bli kul, sa jag och tog en tugga av maten.

NÄSTA DAG:

Nu har jag en timme på mig att göra mig iordning inför Codys släktträff, tänkte jag när jag satte på ”Bigger” med Justin Bieber. Jag började sjunga med och dansa den dansen han gör på scenen till låten. När jag kom till spegeln bytte datorn låt till ”Just the way you are” med Bruno Mars, det fick mig att tänka på när jag och Cody sjöng den. Jag såg Codys ansikte framför mig när han sjöng, om någon skulle se mig nu skulle den tro att jag var helt knäpp eftersom jag stirrade in i spegeln med ett kärleksfullt flin på läpparna.

Idag fick jag bära en lila och svart klänning med lockigt hår och en enkel men söt make-up. Jag blev klar tio minuter i två, perfekt. Jag gick lugnt ner för trappan och tog min mobil som nu var en Iphone 2 eftersom min nya älskling var borta.

- Jag drar nu! Skrek jag och hoppades att mamma skulle höra så att jag slapp säga det igen

- Okej, ha det så roligt! Skrek mamma tillbaka, tur hon hörde.

Jag öppnade ytterdörren och slog igen den, ute var det strålande sol men det var kallt. Jag drog igen jackan yttligare en bit när en vinande blåst kom, hela jag huttrade. Nu var det bara 6 grader ute, alldeles för kallt enligt mig.

Jag närmade mig Codys hus, ingen släkting hade kommit eftersom det var inte några  nya bilar på deras uppfart, tur det.

- Hej Sum! Sa Cody glatt och kramade om mig när jag ringt på.

- Hej Cody! Sa jag lika glatt tillbaka och tog emot hans kram.

- Vad händer då? Frågade jag och tog av mig min jacka och hände den på en av deras silvriga krokar.

- Inte mycket, men snart ska vi börja dekorera tårtan, sa Cody medans han gick till köket med mig.

- Tårta? Är det någon som fyller år? Frågade jag och gick in i köket.

- Ja min kusin Edward, sa Cody.

- Vad fyller han? Frågade jag och såg tårtan, den var gigantisk och såg hur god ut som helst, kunde inte vänta med att smaka med alla dekorationer på.

- Han fyller 13, så han är 98:a, sa Cody.

- Ska vi börja med dekorationerna till tårtan? Frågade en man som hade blont hår och ett vitt förkläde, det var nog familjens kock.

- Ja, ska vi börja med gräddklickarna? Frågade Cody.

- Gör det ni två så gör jag iordning smällt vit choklad, sa kocken som tydligen hette Pete.

-Okej! Sa vi båda i kör och tog en varsin gräddsprits.

- Du kan börja på vänster sida så börjar jag på höger, sa Cody och tittade på mig.

- Japp, bara så du vet, jag vinner, sa jag.

- Tror du verkligen det? Frågade Cody och såg på mig.

- Ja såklart, 1…2…3, sa jag och vi båda började spritsa grädden så fint och snabbt vi kunde.

När vi båda var klara ropade vi på Pete så att han kunde bedöma oss om vem som vann.

- Den som vinner är… Summer! Sa Pete och pekade på mig.

- Yey, men Cody, du kom tvåa iallfall, sa jag och gjorde upp ett stolt flin mot honom.

Cody suckade ljudligt, jag började skratta.

De flesta släktingar kom prick klockan tre, jag och Cody hade fortsatt att dekorera tårtan, sen hade vi blåst ballonger, som vi sedan kastade på varandra. Det slutade med att vi fick en utskällning av Pete och då började vi kasta ballonger på honom, fast han blev ännu surare och då slutade vi.

- Hej alla jag vill presentera min kompis Summer, sa Cody till alla släktingar som genast började prata med mig.

Cody fick hela tiden viska vem det var och hur han var släkt med honom så att jag skulle kunna komma ihåg. Den sista jag hälsade på såg ut att vara ungefär lika gammal som mig, det borde vara han som fyllde år.

- Hej, det är jag som är Summer, sa jag och skakade hans hand, det kändes lite gammalmodigt, men jag gjorde det ändå.

- Heej det är jag som är Edward, sa han och såg in i mina ögon.

- Grattis! Sa jag och log.

- Tack! Sa han och drog sin hand genom håret, det var blont.

- Jag måste gå och fixa en grej, viskade Cody till mig och gick iväg när jag viskat tillbaka ”okej”.

- Så, var bor du? Frågade jag Edward som fortfarande stod kvar framför mig i Codys stora hall.

- Jag bor i Santa Barbara, var bor du då? Frågade Edward tillbaka och log.

- Jag bor 5 minuters gångavstånd härifrån, sa jag och log.

- Då är det nära och bra till sin lilla vän, sa Edward och skrattade.

- Haha, ja. Du blir väl inte ledsen om jag inte har köpt en present va? Frågade jag.

- Nej, men jag vet vad jag skulle vilja ha…

VAD är det som händer? :o Det får ni se i del 25… ;I Förresten, jag ber om ursäkt för ibland dålig uppdatering, men jag hinner inte…

My angel - del 23

Tidigare: - Tyst med dig, följ med mig, sa hon och tog tag i min arm försiktigt.

Jag blev helt stum och följde med henne nedför trappen och hon tog tag i min hand. Den var varm, jag försökte släppa hennes med hon höll ett stadigt grepp, plötsligt såg jag en kamera blixtra till. Det kan inte vara några paparazzis i teatern, det måste vara någon annan. Det var inte vem som helst bakom kameran, det var Ryan…

Summers perspektiv:

Klockan var åtta på kvällen då jag fick åka hem från sjukhuset, vilken tröttsam dag det har varit. Jag tänkte ringa Cody, men han skulle ju ha flera intervjuer under kvällen. Jag måste prata med honom och fråga om vad som egentligen hände igår kväll. Jag andades ut och lutade huvudet mot fönsterrutan.

När vi kom hem satt pappa och Edvin vid tv:n, de kollade på fotboll. När de såg att vi kom hem tittade det nyfiket på mig och mamma.

- Hej Sum! Sa Edvin och gick fram för att krama mig, det blev nog en paus i fotbollsmatchen. Pappa hade troligen berättat allt som jag råkat ut för, och om jag känner honom rätt är han imponerad.

- Hej brorsan! Sa jag och tog emot hans kram.

- Har dagen varit lång? Frågade pappa.

- Ja, det kändes som om jag aldrig skulle få åka därifrån, sa jag.

- Hahaha, kom så får du lite varm choklad, sa pappa och höll om mig och drog med mig till köket.

Jag älskar pappas varma choklad, kvällen kunde bara bli bättre. Bättre än dagen i alla fall…

NÄSTA DAG:

Jag vaknade med ett ryck på morgonen, det var en minut kvar tills väckarklockan skulle ringa, det var lika bra att gå upp. Idag lyste solen glatt genom mitt stora fönster, jag log för mig själv när jag tog på mig mina kläder. Idag hade jag jeans och en svart tunika, när jag kom ner satt Edvin där i lugn och ro och drack sin mjölk.

- Morron! Hälsade jag på Edvin som tittade förvånat upp ur sin trans.

- Hej, Sum får jag fråga en sak? Frågade Edvin .

- Fråga på, sa jag och bredde min macka.

- Var det häftigt att åka ambulans? Frågade Edvin glatt och nästan lite exalterat.

- Nja, jag var lite borta då och jag ville bara bort därifrån, men annars var det väl häftigt, sa jag.

- Aaa, okej, sa Edvin och fortsatte dricka sin mjölk.

Jag mötte som vanligt upp Ash vid närbutiken så att vi kunde göra sällskap till skolan. Ash berättade de saker som jag missat i skolan igår, det var lite matte och hemkunskap. Hon berättade att jag hade missat det roligaste på hela veckan, hemkunskapsläraren hade råka sätta eld på sin mat när hon skulle visa hur man skulle steka kött.

När vi kom till skolan satt det flera lappar på skåp och väggar, alla var ljusblåa. Vi gick fram för att kolla vad det var på dem sattes jag i total chock. Det var en bild på Cody och Brook som höll i handen.

- What!? Sa jag och jag kände hur hela mitt hjärta ramlade ner i småbitar.

- Vad är det här!? Sa Ash och stirrade på bilden.

- Ja, Brook går omkring och skryter om det där, sa Sarah som kommit fram till oss utan att vi märkt det.

Jag kände hur hela jag sjönk, jag ville inte tro bilden, men den var på riktigt. Helst ville jag försvinna, hur kunde jag vara så dum och bli kär i Cody Simpson? Jag måste klassas som världens största idiot. Det kunde ha varit vem som helst som höll honom i handen på bilden, alla utom Brook, men det var Brook. Bilden var tagen igår, för det stod ett datum i hörnet, jag måste prata med Cody. Men samtidigt ville jag inte det, jag skämdes lite. Tänk att jag trodde att han gillade mig, men… varför kysste han mig då?

Hela min fredag gick åt att tänka på händelsen i morse, och det gjorde det inte bättre att bilden satt uppe över hela skolan. Fast de skulle säkert snart plockas ner av vaktmästaren, tur.

När jag kom hem slängde jag mig på soffan och satte på tv:n, just nu vill jag tänka på något annat.

Codys perspektiv:

Jag vaknade följande morgon med att solen sken in genom mitt fönster. Min mun gjorde upp ett smile, jag fortsatte le medans jag klädde på mig. Men mitt leende försvann när jag loggade in på twitter. Där hade någon lagt upp bilden på när jag och Brook håller handen. Jag hoppas verkligen inte att Sum kommer se den, men det kommer hon att göra. Och jag hoppas hon inte tror att jag gillar henne, för det gör jag inte, jag gillar Sum.

Jag visste att jag måste prata med Sum innan hon ser bilden, men nu hade hon börjat skolan och jag visste inte om hon hade mobilen med sig. Men jag fick väl helt enkelt komma hem till henne efter skolan.

Klockan var halv fyra, hon slutade klockan tre idag, nu borde hon vara hemma. Ska jag chansa? Tänk om hon inte är hemma, men då får jag väl gå hem igen då. Jag tog på mig jackan och gick ut, det blåste idag. Synd för då är det inte lika skönt att vara ute och det är sol idag.

Jag började närma hennes hus nu, ingen bil stod på uppfarten, vilket menades med att ingen av hennes föräldrar var hemma. Närmare och närmare kom ytterdörren, snart skulle jag stå där och knacka.

Nu stod jag där och knackade lätt på dörren, jag hörde steg på andra sidan och snart öppnades den och jag såg Sum stå där. Hon såg lite nedstämd ut, bara det inte berodde på bilden…

- Hej Sum! Sa jag och klev när hon hade gjort en ”välkommen in”-gest med handen.

- Hej, sa hon och tittade inte tillbaka in i mina ögon.

- Jag antar att du sett bilden, sa jag och tittade försiktigt på henne.

- Ja, den sitter uppe på varenda vägg i hela skolan, sa hon.

- Sum, det är inte det som du tror det är, sa jag och lade min hand på hennes arm.

- Vad är det då? Frågade hon och hennes röst lät liten.

- Kan vi inte sätta oss någonstans? Frågade jag.

- Jo, vi kan sätta oss på mitt rum, sa hon och började gå upp. När vi kom in i hennes mysiga rum satte vi oss på sängen.

- Efter träningen försökte hon flirta med mig, men jag ignorerade henne, sen bad hon mig följa med henne. Jag ville inte vara elak och säga nej så jag gjorde det och när vi gick i teatergången tog hon min hand. Jag försökte få loss min ur hennes grepp men det gick inte och plötsligt blixtrade det en kamera till. Och det var inte vem som helst som var fotografen, det var Ryan, sa jag snabbt.

- Så, det är inget mellan dig och häxan? Frågade hon och lät gladare.

- Du, det kan jag lova, sa jag och log.

- Bra, sa hon och tog min hand, jag kramade hennes och hon lutade hennes huvud mot min axel.

Det kändes skönt, men snabbt kom jag på vad jag skulle fråga henne.

- Hur gick det i förrgår?! Sa jag hetsigt.

- Det gick inte bra, det var Brook som låg bakom allt. Men de drogade ner mig i ett skjul så att jag inte skulle minnas något, och dessutom var jag fastbunden. Jag minns lite svagt två killar som hjälpte henne, fast jag kommer inte ihåg något annat. Sa hon.

- Woow, jag visste inte att hon kunde bli elakare än med bildhändelsen, sa jag och visslade.

- Ja, jag vet att hon är taskig och elak, men detta är lite överdrivet, sa hon och suckade.

- Ja hur kunde hon göra så mot dig som är så snäll och fin, sa jag och jag kände hur hon kramade till min hand.

- Kan inte du sjunga något? Frågade hon och tittade på mig.

- Jaha vad vill du höra då? Skrattade jag.

- Kan inte du sjunga någon Justin Bieber låt? Frågade hon och tittade gulligt på mig.

- Bara för sin skull, sa jag och tittade tillbaka på henne på samma sätt som hon gjorde.

- Du kan väl sjunga ”One less lonely girl”? Frågade hon.

- Okej då, men jag kan inte hela, bara nästan, sa jag.

Jag började sjunga, jag såg hur Sum log hela tiden och när jag var klar böjde hon sig fram och kysste mig. Jag tittade in i hennes ögon och så log jag.

Det löste sig alltså rätt enkelt med den lilla bilden, ja tur det… Ni får veta mer hur det går snart.

My angel - del 22

Tidigare: Jag och Logan gick också ut, vi väntade tills hon var före oss. Efter en minut började vi gå, jag försökte bete mig som normalt. Jag hade en grå munkjacka på mig, luvan var uppe och så hade jag svarta solglasögon på mig.

Vi gick och jag började prata med Logan som tittade på mig.

- När hon möter personen går vi in där och låtsas ”hänga”, sa jag och tittade på Logan.

- Ja, hoppas den eller dem hemliga personerna inte råkar känner igen oss, fast det tror jag inte, sa Logan.

Vi slutade att titta på varandra och tittade rakt fram, vi hade missat Sum när hon svängt av vi kvarterets slut, men jag och Logan brydde oss inte, inte fram tills vi kom till kvarterets hörn.

Ingen av oss såg Sum någonstans, hon var borta….

Summers perspektiv:

När jag gick förbi kröken vid skolan såg jag en mörk figur stå längre bort. Jag tänkte att det måste vara min hemliga beundrare, jag gick framåt till den. Men när jag kom närmare såg jag vem det var, det var Brook.

Jag hann inte säga något förens två stycken tog tag i mina händer och höll fast mig. Brook steg fram så man såg hennes ansikte gatlyktan.

- Nemen, är det inte lilla Summer? Sa Brook elakt.

- Släpp mig! Sa jag, men killarna som höll fast mig satte för munnen på mig.

- Huh! Tror du det? Jag vet vad du håller på med, sa Brook och tittade kyligt på mig.

 Jag försökte slita mig loss men det gick inte. Killarna som höll fast mig var från någon annan skola, men de såg ut att vara i min ålder. Den ena var lång och hade brunt hår och den andra var kortare med ljust hår.

- Det är ingen ide att försöka kämpa sig loss, mina grabbar Caspian och Chuck är som robotar, sa Brook och började gå mot ett skjul på skolan, Caspian och Chuck drog med mig dit. När Brook stängt dörren till skjulet tände hon en svag lampa och satte mig på en stol.

- Bara så du vet, jag kommer att vinna Cody, sa Brook och tittade på mig.

- Du är elak, sa jag och tittade argt på henne.

- Haha, fortsätt så du… sa hon och tittade ont på mig.

- Grabbar, bind hennes händer! Sa Brook och höll fram ett hopprep.

- Varför ska ni binda mig?! Frågade jag argt.

- Så att du inte smiter, för då kanske Cody hittar dig, sa Brook och tittade en gång med sin kyliga blick på mig.

När killarna hade bundit mina händer var jag förbannad, hur kan Brook vara så elak? Det är ju sjukt.

- När kommer ni släppa mig? Frågade jag och försökte ta mig loss men misslyckades.

- Det blir imorgon då lärarna hittar dig, då kommer du till sjukhuset och Cody tror att du har svikit honom och går över till mig, sa Brook och tog upp min mobil  från min jacka.

- Nej! Skrek jag.

- Jo, den här får stanna hos mig avstängd så länge… sa Brook och stängde av den och lade ner den i sin ficka på sina mörkblåa jeans.

- Polisen kommer få reda på detta! Sa jag och hoppades att de skulle fatta att jag skulle skvallra, Chuck tog fram en svart och smutsig munkavel och satte den på mig, han band den hårt.

- Det problemet är löst, du kommer inte komma ihåg vad som hänt och de har inga bevis på att det var vi, sa Brook och tittade på Caspian. Caspian tog upp något ur sin ficka, det var ett vitt pulver, bara det inte är det jag tror det är…

- Lugn nu lilla Summer, du kommer bara vakna med lite huvudvärk och inget minne från igår, sa Brook och tvingade i mig pulvret. Jag försökte kämpa emot men Caspian och Chuck höll upp mina käkar när de tagit bort munkaveln. Fast munkavlen skulle jag inte bli av med för de satte på mig den igen.

När de hällt i mig pulvret kände jag mig svagare och svagare, mina ögonlock orkade inte vara öppna länge till. Jag sjönk snart ned med huvudet och föll i en hård sömn, det sista jag hörde var en dörr som låstes och steg som lämnade skjulet.

Codys perspektiv:

Jag och Logan tittade oss runt lite för att se vart hon var, men vi hittade henne inte. Jag fick efter tio minuter ett sms från henne där det stod ”Jag och min hemliga beundrare Caspian gick på bio, han är snäll men inte min typ. han kör mig hem senare, ses imorgon kram Sum”. Jag visade smset för Logan och han sa att vi kunde åka hem. När vi satt i bilen ringde jag hem till Sums familj för att säga att hon skulle komma hem med en kompis.

Jag undrar hur hon hade det, hoppas inte för trevligt bara…

Summers perspektiv:

När jag vakande följande morgon hade jag en enorm huvudvärk. Jag tittade mig omkring och undrade vad jag haft för mig igår kväll, jag kom inte ihåg någonting. Det enda jag minns är att jag var med Cody igår. Mina händer var bundna bakom stolen, hur jag än försökte slita mig loss fick jag inte bort hopprepet. Mer än så hann jag inte göra förens skjulet öppnades. Där stod Holly som var en lågstadielärare, hon såg väldigt chockad ut, men jag kunde inte prata för jag hade en illaluktande munkavel på mig.

- Men käre värld! Utbrast Holly och såg helt förskräckt ut. Hon kom fram till mig och tog av mig munkaveln och hopprepet som var hårt fastbunden runt mina handleder. Det som hände var att jag ramlade av stolen för när mina händer var bundna blev det ett stöd och nu fanns inget.

- Vi måste ringa ambulansen! Sa Holly när hon hjälpt mig upp, jag var lite vinglig när jag satt på stolen, men kunde hålla balansen.

Ambulansen kom efter 5 minuter, det var en kvinna och en man, båda var i 40-årsåldern. De kom fram till Holly som berättade att hon hittat mig här. Efter det gick de fram till mig och räckte fram en hand så jag kunde ställa mig upp.

- Vad har hänt? Frågade mannen.

- Jag…jag vet inte, minnet från igår är helt borta, sa jag och stammade.

- Men försök minnas, sa kvinnan och tittade snällt in i mina ögon.

- Ehm, jag kommer ihåg att jag var först med en kille som heter Cody och sen var det någon som hällde i mig ett vitt pulver, sa jag sakta.

- Ett vitt pulver… Butch, ska vi köra in henne? Frågade kvinnan och tittade på mannen som tydligen hette Butch.

- Ja, vi kan undersöka vad det vita pulvret var, troligen en slags drog, sa Butch.

- Kom med här, sa kvinnan och tog tag i min midja.

- Först måste vi få tag i dina föräldrar, kan du deras nummer? Frågade kvinnan när vi satt oss i ambulansen.

- Ja, du kan ringa pappa hans nummer är *******, sa jag och började vakna till lite.

- Okej, sa kvinnan och tog upp en telefon och slog in numret.

När vi kom till sjukhuset satt mamma och pappa på en grön soffa i ett väntrum. Kvinnan gick fram till en doktor som skulle undersöka mig. Mamma och pappa kom fram till mig med väldigt oroliga miner.

- Vi har varit så oroliga för dig! Sa mamma och kramade om mig.

- Vi ringde polisen, men de kom aldrig, sa pappa besviket.

- Jag har varit orolig jag med, jag har inga minnen från igår, sa jag och kramade dem tillbaka.

- Gumman, sa mamma varmt.

- Kom med här Summer, sa doktorn och visade mig till en korridor.

Efter undersökningen visade det sig att det vita pulvret var en drog, den hade något konstigt namn, någon som inte var beroendeframkallande, men den suddade ut minnena från de senaste 10 timmarna.

Det hela slutade med att jag fick ligga på sjukhuset hela dagen för att drogen skulle gå ur mig, eftersom man kunde bli konstig av den. Vilket jag lade märket till eftersom helt plötsligt domnade mina ben av och ibland andra kroppsdelar. Men det enda jag längtade efter var att se Cody…

Codys perspektiv:

Följande dag bestod av massor av pluggande, jag läste om samma saker som Sum gjorde. Jag hade inte hört av henne på hela dagen, vad var det med henne, hon brukar alltid smsa vid lunchtid.

 Och till min stora besvikelse var hon inte med på träningen. All min glädje försvann när hon inte hade kommit under uppropet, men jag visade inte att jag blev ledsen och orolig. Idag skulle vi öva på en liten dans som alla skulle göra i slutet, den bestod av små långsamma rörelser, lite invecklat men enkelt när man kunde det. Brook tittade på mig hela tiden och försökte visa sig duktig när hon dansade, men det lyckades hon inte med.

Efter träningen kom Brook fram till mig och log.

- Heej Cody, sa hon och fnittrade.

- Hej, sa jag och försökte inte bry mig om hennes flirtiga min.

- Vad ska du göra nu? Frågade hon och tittade in i mina ögon.

- Ehm, jag ska… ska…. Jag hann inte komma på något ursäktande förens hon avbröt mig.

- Tyst med dig, följ med mig, sa hon och tog tag i min arm försiktigt.

Jag blev helt stum och följde med henne nedför trappen och hon tog tag i min hand. Den var varm, jag försökte släppa hennes med hon höll ett stadigt grepp, plötsligt såg jag en kamera blixtra till. Det kan inte vara några paparazzis i teatern, det måste vara någon annan. Det var inte vem som helst bakom kameran, det var Ryan…

Vad kommer att hända med Brook och Cody? Och vad gjorde Ryan där med en kamera? Hur kommer det att gå för stackars Sum? De tre svaren kommer i del 23…

Angående min novell

Hej! Jag har funderat och jag tror att jag kommer sluta med att lägga in bilder vid varje del. Jag tycker det är onödigt och det går åt tid till det, och det blir inte ens ett bra resultat. Beklagar för de som hade velat ha bilder... Men fortsätt att läsa! :D Kram Emma

My angel - del 21

Tidigare: Sådär höll vi på resten av kvällen till jag skulle gå och sova, jag berättade för dem om Cody. Man kan säga att de blev fler ”omg” desto mer tiden gick. Det sista jag gjorde innan jag skulle sova var att titta på Codys affisch. Jag tänkte på att någon gång skulle jag ta mitt eget foto på Cody och förstora den så jag kan sätta upp den på väggen. Fast undra vad han kommer att säga, troligtvis skratta…

Summers perspektiv:

När jag kom till skolan kom Ash och Sarah fram till mig, de såg bedrövade ut.

- Sum! De har flyttat fram SO-provet till imorgon! Sa Ash och såg förvånad ut.

- Va!? Det skulle ju vara på måndag nästa vecka, jag som skulle plugga i helgen! Sa jag och blev chockad.

- Dumma lärare, sa Sarah och gjorde den suraste minen hon kunde åstadkomma. Jag och Ash kunde inte låta bli att skratta, vi tre gick tillsammans in till matte salen. Vi satte oss vid fönstret där vi alltid sätter oss och efter någon minut kom vår mattelärare Jack in. Han hade linblont hår och han såg ut att komma direkt efter universitetet, fast det hade han inte eftersom vi hade haft honom i några år nu.

- Elever, jag vill att ni pluggar innan provet på onsdag, för det kommer vara många uppgifter, sa Jack innan lektionen slutade.

Alla reste sig upp snabbt och gick då det ringde ut. När vi tre kommit förbi strömmen med elever och stod vid våra skåp ramlade det ut en liten lapp från mitt skåp.

- Kolla! Vad är det? Sa Sarah med sin snabba reaktionsförmåga.

- Troligen ett brev… sa Ash och suckade.

- Läs! Sa Sarah med förväntan.

- Okej, sa jag och vecklade ut lappen, den var större än vad jag hade förväntat mig. Jag kände inte igen handstilen, men jag var säker på att det var ett kärleksbrev eftersom det var hjärtan på det.

”Hej Summer!

Jag vill att du kommer till skolan ikväll klockan sju, där väntar en överraskning…

//Hemlig beundrare ”

Det var inte mycket till text för ett så stort papper. Avsändaren hade ritat massor av hjärtan på hela pappret och gjort hjärtan ovanpå i:en.

- Känner någon av er igen handstilen? Frågade jag.

- Nej, det kanske är Cody, sa Sarah och började skratta medans hon puffade på mig.

- Ja, aww, sa Ash och instämde i Sarahs retsamma skratt.

- Tyst med er, sa jag och vecklade ihop pappret och stoppade det i skåpet.

De fortsatte att skratta, som vanligt, men jag retar dem och de retare mig, typ vår grej.

Jag gick hela dagen och funderade vem min hemliga beundrare kunde vara… Hoppas det inte var någon töntig kille som var avsändaren, och bara det inte var Ryan, fast hans handstil känner jag till och den är inte såhär fin. Mitt grubblande fortsatte när jag kom hem. Mamma undrade vad jag tänkte på, jag ville att hon inte skulle lägga sig i så jag sa som vanligt ”ingenting” och gick. När jag kommit upp på mitt rum och skulle börja plugga SO ringde Cody på min mobil.

”hej det är Sum”

”Hej det är Cody, jag undrar om du ville hitta på något?”

”Jag måste plugga SO, provet blev framflyttat… Tyvärr”

”jaha, vad handlar det om?”

”Om upptäcksmän och upptäcksresor, supertråkigt”

”Det håller jag också på med, ja, det suger…”

”Kan inte du hjälpa mig?”

”Visst, när ska jag komma?”

”Nu typ, jag behöver en pluggis…”

”jag är ingen pluggis, bara så du vet!”

”Okej… Ses snart då”

”ja det gör vi, hej då”

”hej då”

Jag lade på och tittade mig i spegeln som satt i perfekt vinkel så att man kunde se sig själv från skrivbordet. Jag måste nog byta tröja, jag tar den lila. Jag reste mig upp ur stolen och gick till dörren där min walk-in-closet fanns. Där bytte jag om till min lila tröja som passade bättre till mina mörka jeans. När jag bytt om gick jag ner för att säga om min lilla pluggträff med Cody för mamma.

- Mamma, Cody kommer, han ska hjälpa mig med provet, sa jag och hällde upp ett glas vatten.

- Okej, bara du pluggar, sa mamma.

- Meh, ja såklart, sa jag och tog en klunk av mitt vatten.

När jag ställde ner glaset på diskbänken hur jag hur någon knackar på dörren. Jag går till hallen och öppnar, det är Cody, jag kände hur jag genast blev mycket gladare och det pirrade i hela kroppen när jag såg honom.

Codys perspektiv:

Jag knackade på hos Sum och hon öppnade nästan direkt, där stod hon lika vacker som vanligt, jag undrade hur jag såg ut, när vi lagt på gick jag direkt ut, knappt jag hann se mig i spegeln.

- Hej! Sa vi båda och kramade om varandra, jag kände hur jag fick fjärilar i magen när vi kramades.

- Ska vi gå upp? Frågade Sum och nickade uppåt till trappen.

- Japp, jag är ju trots allt din SO-lärare, sa jag och följde med henne.

- Den var bra den, sa hon och skrattade.

- Så du tror inte jag kan någonting i SO? Frågade jag.

- Nej, jag ljög om pluggis-grejen i telefonen, sa hon och log.

- Jaha, så då ska jag väl inte vara här, sa jag och vände mig om och började gå ut från hennes rum.

- Nej! Okej då, du kan väl en liiten smula då, sa hon och drog i min arm.

- Haha, då kör vi på mvg då, sa jag och satte mig.

- Ett mvg? Och det tror du jag ska få? Pfft… sa hon och skrattade lite.

- Med lite hjälp… sa jag och jag såg hur hon tittade på mig.

- Kom nu, vad gjorde Cristofer Columbus? Frågade jag och tog hennes papper.

- Ehm, det var han som upptäckte Amerika och som trodde det var Indien, sa hon.

- Rätt! sa jag och skrev rätt vid frågan, hon hade nog skrivit upp några frågor så att hon kunde träna.

- Yes! Sa hon, men precis när jag skulle fråga nästa fråga tryckte hon ner papperna till skrivbordet och kollade på dem.

- Vad gör du? Fuskar du? Frågade jag chockat.

- Nej, det var inget, sa hon.

- Men vad var det? Frågade jag.

- Glöm det, det var inget, sa hon igen.

- Men vad var det? Frågade jag igen, jag ville veta vad det var hon tittade på.

- Jag skulle kolla på din handstil för att se om det matchade med ett brev som låg i mitt skåp idag, sa hon.

- Jaha, jag har inte skrivit något brev om du undrade, sa jag och förstod inte så mycket.

- Jag märkte det, sa hon och skrattade lite.

- Vad stod det? Frågade jag nyfiket.

- Det stod att jag skulle komma till skolan klockan sju ikväll, från en hemlig beundrare, sa hon och gjorde en konstig min.

- Aha… Men ska du komma? Sa jag.

- Vet inte, det kan ju vara något farligt, sa hon och lät lite kluven.

- Jag kan följa med dig, eller jag och Logan kan följa med, sa jag.

- Men om du skulle bli skadad då? Frågade hon, vad gulligt av henne att tänka på mig.

- Den risken får jag ta om jag ska skydda min ängel, sa jag och jag kände hur hon log såg djupt in i mina ögon.

Vi fortsatte att öva på hennes SO tills hon kunde varje litet svar på några sekunder, vi bestämde oss för att vi skulle gå. Jag ringde Logan för att berätta om planen, han sa att det gick bra, bara om vi höll oss lite längre bak.

Sum tog på sig en svart klänning med spetsdetaljer, hon sa att det bara var något enkelt från garderoben, fast jag höll inte med henne, den var jättefin och hur detaljerad som helst. Hon frågade om jag kunde hjälpa henne att platta håret lite snabbt, jag blev lite förvånad, jag hade aldrig plattat en tjejs hår förut.

- Hur går det? Frågade Sum och skrattade.

- Det gick bra, jag är klar… nu! sa jag och tog ner plattången som var till förvåning lila…

- Det blev ju bra, tack Cody, ja har alltid haft lite problem med att platta håret där bak, sa Sum och tittade sig i spegeln.

- Ja, det var kul, lite annorlunda… sa jag och följde med henne ner.

- Mamma, jag går ut med Cody en stund, har på mobilen, ropade Sum.

- Okej! Ropade hennes mamma tillbaka.

- Nu drar vi, sa hon.

- Ja, där kommer Logan också, sa jag och smällde igen ytterdörren.

Vi bestämde oss för att åka i min bil dit och stanna lite längre ifrån skolan. Det var nästan mörkt ute, solen gick ner för några minuter sedan. Jag satt bredvid Sum och jag såg att hon var inne på twitter.

- Nåt intressant? Frågade jag och log.

- Ska precis skriva en tweet, sa hon.

- Vad ska det stå då? Frågade jag och fortsatte att le.

- Det ska stå: ”På väg mot något som jag inte vad som väntar eller hur det ska sluta, önska mig lycka till!”, sa hon och log.

- Ja, det får vi se nu, vi är framme, sa jag och tittade ut.

- Är vi? sa hon och tittade ut, och det stämde för Logan hade stannat.

- Okej, Sum du går 50 meter före oss, vi håller oss i närheten, sa Logan, det kändes nästan som vi var med i en film eller något.

- Japp! Hej då, sa hon och klev ut.

- Ses snart, sa jag och drog med min hand mot hennes arm.

Jag och Logan gick också ut, vi väntade tills hon var före oss. Efter en minut började vi gå, jag försökte bete mig som normalt. Jag hade en grå munkjacka på mig, luvan var uppe och så hade jag svarta solglasögon på mig.

Vi gick och jag började prata med Logan som tittade på mig.

- När hon möter personen går vi in där och låtsas ”hänga”, sa jag och tittade på Logan.

- Ja, hoppas den eller dem hemliga personerna inte råkar känner igen oss, fast det tror jag inte, sa Logan.

Vi slutade att titta på varandra och tittade rakt fram, vi hade missat Sum när hon svängt av vi kvarterets slut, men jag och Logan brydde oss inte, inte fram tills vi kom till kvarterets hörn.

Ingen av oss såg Sum någonstans, hon var borta….

Vad har hänt med Sum? Och vem är den hemliga beundraren? Det får ni veta i del 22… Jag hann inte med några bilder idag, ni får klara er utan…