My angel - del 23

Tidigare: - Tyst med dig, följ med mig, sa hon och tog tag i min arm försiktigt.

Jag blev helt stum och följde med henne nedför trappen och hon tog tag i min hand. Den var varm, jag försökte släppa hennes med hon höll ett stadigt grepp, plötsligt såg jag en kamera blixtra till. Det kan inte vara några paparazzis i teatern, det måste vara någon annan. Det var inte vem som helst bakom kameran, det var Ryan…

Summers perspektiv:

Klockan var åtta på kvällen då jag fick åka hem från sjukhuset, vilken tröttsam dag det har varit. Jag tänkte ringa Cody, men han skulle ju ha flera intervjuer under kvällen. Jag måste prata med honom och fråga om vad som egentligen hände igår kväll. Jag andades ut och lutade huvudet mot fönsterrutan.

När vi kom hem satt pappa och Edvin vid tv:n, de kollade på fotboll. När de såg att vi kom hem tittade det nyfiket på mig och mamma.

- Hej Sum! Sa Edvin och gick fram för att krama mig, det blev nog en paus i fotbollsmatchen. Pappa hade troligen berättat allt som jag råkat ut för, och om jag känner honom rätt är han imponerad.

- Hej brorsan! Sa jag och tog emot hans kram.

- Har dagen varit lång? Frågade pappa.

- Ja, det kändes som om jag aldrig skulle få åka därifrån, sa jag.

- Hahaha, kom så får du lite varm choklad, sa pappa och höll om mig och drog med mig till köket.

Jag älskar pappas varma choklad, kvällen kunde bara bli bättre. Bättre än dagen i alla fall…

NÄSTA DAG:

Jag vaknade med ett ryck på morgonen, det var en minut kvar tills väckarklockan skulle ringa, det var lika bra att gå upp. Idag lyste solen glatt genom mitt stora fönster, jag log för mig själv när jag tog på mig mina kläder. Idag hade jag jeans och en svart tunika, när jag kom ner satt Edvin där i lugn och ro och drack sin mjölk.

- Morron! Hälsade jag på Edvin som tittade förvånat upp ur sin trans.

- Hej, Sum får jag fråga en sak? Frågade Edvin .

- Fråga på, sa jag och bredde min macka.

- Var det häftigt att åka ambulans? Frågade Edvin glatt och nästan lite exalterat.

- Nja, jag var lite borta då och jag ville bara bort därifrån, men annars var det väl häftigt, sa jag.

- Aaa, okej, sa Edvin och fortsatte dricka sin mjölk.

Jag mötte som vanligt upp Ash vid närbutiken så att vi kunde göra sällskap till skolan. Ash berättade de saker som jag missat i skolan igår, det var lite matte och hemkunskap. Hon berättade att jag hade missat det roligaste på hela veckan, hemkunskapsläraren hade råka sätta eld på sin mat när hon skulle visa hur man skulle steka kött.

När vi kom till skolan satt det flera lappar på skåp och väggar, alla var ljusblåa. Vi gick fram för att kolla vad det var på dem sattes jag i total chock. Det var en bild på Cody och Brook som höll i handen.

- What!? Sa jag och jag kände hur hela mitt hjärta ramlade ner i småbitar.

- Vad är det här!? Sa Ash och stirrade på bilden.

- Ja, Brook går omkring och skryter om det där, sa Sarah som kommit fram till oss utan att vi märkt det.

Jag kände hur hela jag sjönk, jag ville inte tro bilden, men den var på riktigt. Helst ville jag försvinna, hur kunde jag vara så dum och bli kär i Cody Simpson? Jag måste klassas som världens största idiot. Det kunde ha varit vem som helst som höll honom i handen på bilden, alla utom Brook, men det var Brook. Bilden var tagen igår, för det stod ett datum i hörnet, jag måste prata med Cody. Men samtidigt ville jag inte det, jag skämdes lite. Tänk att jag trodde att han gillade mig, men… varför kysste han mig då?

Hela min fredag gick åt att tänka på händelsen i morse, och det gjorde det inte bättre att bilden satt uppe över hela skolan. Fast de skulle säkert snart plockas ner av vaktmästaren, tur.

När jag kom hem slängde jag mig på soffan och satte på tv:n, just nu vill jag tänka på något annat.

Codys perspektiv:

Jag vaknade följande morgon med att solen sken in genom mitt fönster. Min mun gjorde upp ett smile, jag fortsatte le medans jag klädde på mig. Men mitt leende försvann när jag loggade in på twitter. Där hade någon lagt upp bilden på när jag och Brook håller handen. Jag hoppas verkligen inte att Sum kommer se den, men det kommer hon att göra. Och jag hoppas hon inte tror att jag gillar henne, för det gör jag inte, jag gillar Sum.

Jag visste att jag måste prata med Sum innan hon ser bilden, men nu hade hon börjat skolan och jag visste inte om hon hade mobilen med sig. Men jag fick väl helt enkelt komma hem till henne efter skolan.

Klockan var halv fyra, hon slutade klockan tre idag, nu borde hon vara hemma. Ska jag chansa? Tänk om hon inte är hemma, men då får jag väl gå hem igen då. Jag tog på mig jackan och gick ut, det blåste idag. Synd för då är det inte lika skönt att vara ute och det är sol idag.

Jag började närma hennes hus nu, ingen bil stod på uppfarten, vilket menades med att ingen av hennes föräldrar var hemma. Närmare och närmare kom ytterdörren, snart skulle jag stå där och knacka.

Nu stod jag där och knackade lätt på dörren, jag hörde steg på andra sidan och snart öppnades den och jag såg Sum stå där. Hon såg lite nedstämd ut, bara det inte berodde på bilden…

- Hej Sum! Sa jag och klev när hon hade gjort en ”välkommen in”-gest med handen.

- Hej, sa hon och tittade inte tillbaka in i mina ögon.

- Jag antar att du sett bilden, sa jag och tittade försiktigt på henne.

- Ja, den sitter uppe på varenda vägg i hela skolan, sa hon.

- Sum, det är inte det som du tror det är, sa jag och lade min hand på hennes arm.

- Vad är det då? Frågade hon och hennes röst lät liten.

- Kan vi inte sätta oss någonstans? Frågade jag.

- Jo, vi kan sätta oss på mitt rum, sa hon och började gå upp. När vi kom in i hennes mysiga rum satte vi oss på sängen.

- Efter träningen försökte hon flirta med mig, men jag ignorerade henne, sen bad hon mig följa med henne. Jag ville inte vara elak och säga nej så jag gjorde det och när vi gick i teatergången tog hon min hand. Jag försökte få loss min ur hennes grepp men det gick inte och plötsligt blixtrade det en kamera till. Och det var inte vem som helst som var fotografen, det var Ryan, sa jag snabbt.

- Så, det är inget mellan dig och häxan? Frågade hon och lät gladare.

- Du, det kan jag lova, sa jag och log.

- Bra, sa hon och tog min hand, jag kramade hennes och hon lutade hennes huvud mot min axel.

Det kändes skönt, men snabbt kom jag på vad jag skulle fråga henne.

- Hur gick det i förrgår?! Sa jag hetsigt.

- Det gick inte bra, det var Brook som låg bakom allt. Men de drogade ner mig i ett skjul så att jag inte skulle minnas något, och dessutom var jag fastbunden. Jag minns lite svagt två killar som hjälpte henne, fast jag kommer inte ihåg något annat. Sa hon.

- Woow, jag visste inte att hon kunde bli elakare än med bildhändelsen, sa jag och visslade.

- Ja, jag vet att hon är taskig och elak, men detta är lite överdrivet, sa hon och suckade.

- Ja hur kunde hon göra så mot dig som är så snäll och fin, sa jag och jag kände hur hon kramade till min hand.

- Kan inte du sjunga något? Frågade hon och tittade på mig.

- Jaha vad vill du höra då? Skrattade jag.

- Kan inte du sjunga någon Justin Bieber låt? Frågade hon och tittade gulligt på mig.

- Bara för sin skull, sa jag och tittade tillbaka på henne på samma sätt som hon gjorde.

- Du kan väl sjunga ”One less lonely girl”? Frågade hon.

- Okej då, men jag kan inte hela, bara nästan, sa jag.

Jag började sjunga, jag såg hur Sum log hela tiden och när jag var klar böjde hon sig fram och kysste mig. Jag tittade in i hennes ögon och så log jag.

Det löste sig alltså rätt enkelt med den lilla bilden, ja tur det… Ni får veta mer hur det går snart.