Tidigare: Jag och Logan gick också ut, vi väntade tills hon var före oss. Efter en minut började vi gå, jag försökte bete mig som normalt. Jag hade en grå munkjacka på mig, luvan var uppe och så hade jag svarta solglasögon på mig.
Vi gick och jag började prata med Logan som tittade på mig.
- När hon möter personen går vi in där och låtsas ”hänga”, sa jag och tittade på Logan.
- Ja, hoppas den eller dem hemliga personerna inte råkar känner igen oss, fast det tror jag inte, sa Logan.
Vi slutade att titta på varandra och tittade rakt fram, vi hade missat Sum när hon svängt av vi kvarterets slut, men jag och Logan brydde oss inte, inte fram tills vi kom till kvarterets hörn.
Ingen av oss såg Sum någonstans, hon var borta….
Summers perspektiv:
När jag gick förbi kröken vid skolan såg jag en mörk figur stå längre bort. Jag tänkte att det måste vara min hemliga beundrare, jag gick framåt till den. Men när jag kom närmare såg jag vem det var, det var Brook.
Jag hann inte säga något förens två stycken tog tag i mina händer och höll fast mig. Brook steg fram så man såg hennes ansikte gatlyktan.
- Nemen, är det inte lilla Summer? Sa Brook elakt.
- Släpp mig! Sa jag, men killarna som höll fast mig satte för munnen på mig.
- Huh! Tror du det? Jag vet vad du håller på med, sa Brook och tittade kyligt på mig.
Jag försökte slita mig loss men det gick inte. Killarna som höll fast mig var från någon annan skola, men de såg ut att vara i min ålder. Den ena var lång och hade brunt hår och den andra var kortare med ljust hår.
- Det är ingen ide att försöka kämpa sig loss, mina grabbar Caspian och Chuck är som robotar, sa Brook och började gå mot ett skjul på skolan, Caspian och Chuck drog med mig dit. När Brook stängt dörren till skjulet tände hon en svag lampa och satte mig på en stol.
- Bara så du vet, jag kommer att vinna Cody, sa Brook och tittade på mig.
- Du är elak, sa jag och tittade argt på henne.
- Haha, fortsätt så du… sa hon och tittade ont på mig.
- Grabbar, bind hennes händer! Sa Brook och höll fram ett hopprep.
- Varför ska ni binda mig?! Frågade jag argt.
- Så att du inte smiter, för då kanske Cody hittar dig, sa Brook och tittade en gång med sin kyliga blick på mig.
När killarna hade bundit mina händer var jag förbannad, hur kan Brook vara så elak? Det är ju sjukt.
- När kommer ni släppa mig? Frågade jag och försökte ta mig loss men misslyckades.
- Det blir imorgon då lärarna hittar dig, då kommer du till sjukhuset och Cody tror att du har svikit honom och går över till mig, sa Brook och tog upp min mobil från min jacka.
- Nej! Skrek jag.
- Jo, den här får stanna hos mig avstängd så länge… sa Brook och stängde av den och lade ner den i sin ficka på sina mörkblåa jeans.
- Polisen kommer få reda på detta! Sa jag och hoppades att de skulle fatta att jag skulle skvallra, Chuck tog fram en svart och smutsig munkavel och satte den på mig, han band den hårt.
- Det problemet är löst, du kommer inte komma ihåg vad som hänt och de har inga bevis på att det var vi, sa Brook och tittade på Caspian. Caspian tog upp något ur sin ficka, det var ett vitt pulver, bara det inte är det jag tror det är…
- Lugn nu lilla Summer, du kommer bara vakna med lite huvudvärk och inget minne från igår, sa Brook och tvingade i mig pulvret. Jag försökte kämpa emot men Caspian och Chuck höll upp mina käkar när de tagit bort munkaveln. Fast munkavlen skulle jag inte bli av med för de satte på mig den igen.
När de hällt i mig pulvret kände jag mig svagare och svagare, mina ögonlock orkade inte vara öppna länge till. Jag sjönk snart ned med huvudet och föll i en hård sömn, det sista jag hörde var en dörr som låstes och steg som lämnade skjulet.
Codys perspektiv:
Jag och Logan tittade oss runt lite för att se vart hon var, men vi hittade henne inte. Jag fick efter tio minuter ett sms från henne där det stod ”Jag och min hemliga beundrare Caspian gick på bio, han är snäll men inte min typ. han kör mig hem senare, ses imorgon kram Sum”. Jag visade smset för Logan och han sa att vi kunde åka hem. När vi satt i bilen ringde jag hem till Sums familj för att säga att hon skulle komma hem med en kompis.
Jag undrar hur hon hade det, hoppas inte för trevligt bara…
Summers perspektiv:
När jag vakande följande morgon hade jag en enorm huvudvärk. Jag tittade mig omkring och undrade vad jag haft för mig igår kväll, jag kom inte ihåg någonting. Det enda jag minns är att jag var med Cody igår. Mina händer var bundna bakom stolen, hur jag än försökte slita mig loss fick jag inte bort hopprepet. Mer än så hann jag inte göra förens skjulet öppnades. Där stod Holly som var en lågstadielärare, hon såg väldigt chockad ut, men jag kunde inte prata för jag hade en illaluktande munkavel på mig.
- Men käre värld! Utbrast Holly och såg helt förskräckt ut. Hon kom fram till mig och tog av mig munkaveln och hopprepet som var hårt fastbunden runt mina handleder. Det som hände var att jag ramlade av stolen för när mina händer var bundna blev det ett stöd och nu fanns inget.
- Vi måste ringa ambulansen! Sa Holly när hon hjälpt mig upp, jag var lite vinglig när jag satt på stolen, men kunde hålla balansen.
Ambulansen kom efter 5 minuter, det var en kvinna och en man, båda var i 40-årsåldern. De kom fram till Holly som berättade att hon hittat mig här. Efter det gick de fram till mig och räckte fram en hand så jag kunde ställa mig upp.
- Vad har hänt? Frågade mannen.
- Jag…jag vet inte, minnet från igår är helt borta, sa jag och stammade.
- Men försök minnas, sa kvinnan och tittade snällt in i mina ögon.
- Ehm, jag kommer ihåg att jag var först med en kille som heter Cody och sen var det någon som hällde i mig ett vitt pulver, sa jag sakta.
- Ett vitt pulver… Butch, ska vi köra in henne? Frågade kvinnan och tittade på mannen som tydligen hette Butch.
- Ja, vi kan undersöka vad det vita pulvret var, troligen en slags drog, sa Butch.
- Kom med här, sa kvinnan och tog tag i min midja.
- Först måste vi få tag i dina föräldrar, kan du deras nummer? Frågade kvinnan när vi satt oss i ambulansen.
- Ja, du kan ringa pappa hans nummer är *******, sa jag och började vakna till lite.
- Okej, sa kvinnan och tog upp en telefon och slog in numret.
När vi kom till sjukhuset satt mamma och pappa på en grön soffa i ett väntrum. Kvinnan gick fram till en doktor som skulle undersöka mig. Mamma och pappa kom fram till mig med väldigt oroliga miner.
- Vi har varit så oroliga för dig! Sa mamma och kramade om mig.
- Vi ringde polisen, men de kom aldrig, sa pappa besviket.
- Jag har varit orolig jag med, jag har inga minnen från igår, sa jag och kramade dem tillbaka.
- Gumman, sa mamma varmt.
- Kom med här Summer, sa doktorn och visade mig till en korridor.
Efter undersökningen visade det sig att det vita pulvret var en drog, den hade något konstigt namn, någon som inte var beroendeframkallande, men den suddade ut minnena från de senaste 10 timmarna.
Det hela slutade med att jag fick ligga på sjukhuset hela dagen för att drogen skulle gå ur mig, eftersom man kunde bli konstig av den. Vilket jag lade märket till eftersom helt plötsligt domnade mina ben av och ibland andra kroppsdelar. Men det enda jag längtade efter var att se Cody…
Codys perspektiv:
Följande dag bestod av massor av pluggande, jag läste om samma saker som Sum gjorde. Jag hade inte hört av henne på hela dagen, vad var det med henne, hon brukar alltid smsa vid lunchtid.
Och till min stora besvikelse var hon inte med på träningen. All min glädje försvann när hon inte hade kommit under uppropet, men jag visade inte att jag blev ledsen och orolig. Idag skulle vi öva på en liten dans som alla skulle göra i slutet, den bestod av små långsamma rörelser, lite invecklat men enkelt när man kunde det. Brook tittade på mig hela tiden och försökte visa sig duktig när hon dansade, men det lyckades hon inte med.
Efter träningen kom Brook fram till mig och log.
- Heej Cody, sa hon och fnittrade.
- Hej, sa jag och försökte inte bry mig om hennes flirtiga min.
- Vad ska du göra nu? Frågade hon och tittade in i mina ögon.
- Ehm, jag ska… ska…. Jag hann inte komma på något ursäktande förens hon avbröt mig.
- Tyst med dig, följ med mig, sa hon och tog tag i min arm försiktigt.
Jag blev helt stum och följde med henne nedför trappen och hon tog tag i min hand. Den var varm, jag försökte släppa hennes med hon höll ett stadigt grepp, plötsligt såg jag en kamera blixtra till. Det kan inte vara några paparazzis i teatern, det måste vara någon annan. Det var inte vem som helst bakom kameran, det var Ryan…
Vad kommer att hända med Brook och Cody? Och vad gjorde Ryan där med en kamera? Hur kommer det att gå för stackars Sum? De tre svaren kommer i del 23…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar